Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Av Albert Ehrensvärd. II. François Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två franska me de l ti d s d i kt ar e
dem, alla dessa härskare, som kommit
så mycket buller åstad, och alla dessa
kvinnor, som engång fyllt jorden med
sin fägring, för att ej tala om
millionerna okända och glömda? Han svarar
ej, han nöjer sig med att framkasta sin
vemodiga fråga:
oü est la neige d’antan?
Frangois Villon är dödens skald som
ingen annan, och han är häri en äkta
son av sitt tidevarv. Aldrig ha
människorna varit mer upptagna av tanken
på döden än under det stormiga och
mörka århundrade som var hans. De
stora olyckorna, de ständiga krigen, de
härjande farsoterna ha väl bidragit
därtill. Dödsmotivet går igen överallt i
konsten, och man uppehåller sig med
förkärlek vid det som är det mest
skrämmande vid döden, den fysiska
tillintet-görelsen och förruttnelsen. Man pryder
icke längre gravvårdarna med bilder av
män och kvinnor, som med ett saligt
leende på sina läppar vila inslumrade, i
fred bidande uppståndelsen. I stället
avbildas den döde som ett lik, som
upplöses eller torkar samman. Den äldsta
gravvården av detta slag återfinnes där
Laon reser sin katedral med de fyra
stolta tornen högt uppe på åsen, mot
vilken Nord-Frankrikes slätter bryta sig
som ett ändlöst böljande hav. Denna
gravvård är rest över en 1393 avliden
läkare, Guillaume de Haraguy. Senare
bli de allt vanligare och återfinnas även
bland de kungliga gravarna i
Saint-Denis.1
1 Sitt mest konstnärliga uttryck har denna
riktning fått i ett arbete av Ligier Richier, som
pryder kyrkan Saint Etienne i Bar-le-duc, och
som utförts på beställning av en prinsessa av
Oranien, vars man stupade under krigen mellan
Frans I och Karl V. Den döde föreställes som
ett upprätt stående skelett, som trycker ena
handen mot sitt bröst och lyfter den andra,
vilken innesluter hans hjärta, mot himlen.
Under det i5:e århundradet blev det
sed att pryda kyrkogårdarna eller
kyrkorna med målningar föreställande den
s. k. dödsdansen (danse macabre eller
kanske snarare macabré). I form av ett
benrangel bjuder döden kejsaren och
påven och så vidare ner till dagakarlen
och den fattiga kvinnan upp till dans.
Han griper dem plötsligen i armen, och
de ha intet annat att göra än att följa
honom.
Den första av dessa målningar
förskriver sig från 1428 och var upphängd
just å samma kyrkogård — les
Inno-cents — i Paris som jag ovan berört
med några ord. Säkerligen har
Frangois Villon både som barn och som
fullvuxen mångfaldiga gånger med undran
och skräck sett denna målning. Det är
således helt naturligt, om han i rytm
och rim skänkt världen ännu en
dödsdans och en sådan som varar, sedan de
fleste av dem, som fyllde dåtiden med
ängslan, själva blivit ett rov för
förgängelsen.
Slutligen var det medeltida
begravningssättet, dessa stora med
huvudskålar och knotor fyllda benhus väl ägnade
att fylla sinnet med förintelsens skräck.
Den som har kastat en blick in i de
benhus, som ännu ganska allmänt finnas
på Bretagnes landsbygd, har knappast
kunnat undgå att starkare än eljest
känna hur dödens tanke beklämmande
gripit sinnet. Första gången jag
blickade in i ett sådant var en strålande
septemberdag, och jag nekar icke till
att det var som om en mörk skugga
med ens hade lägrat sig över Bretagnes
böljande vidder och blommande
ljunghedar. Men medeltidens människor hade
Det är en mäktig realism över detta
konstverk, men på samma gång en underbar
trosvisshet, som strålar ut från dessa benknotor.
Det är döden. Men det är också livet, som
segrar över döden.
635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
