Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dikter av François Villon. Översättning av Albert Ehrensvärd - Ur det stora testamentet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehrensvärd
men ingen ju för när jag gör
— är re’n han död, är än han röd —
ur fläcken intet berg sig rör
för någon stackars sates död.
Ack djupt min ungdom jag beklagar,
då mer än andra vildt jag levt,
till dess att plötsligt vårens dagar
till avsked och till flykt sig hävt.
Du kom ej, gråa ålderdom,
med smygande och tysta fjät.
Ack nej, med ens — vem anat det? —
du rövat mig ali vårens blom.
Ja, ungdom flytt, och jag är kvar,
trött, tärd och tyngd av sorg och skuld.
Ej visdom eller vett jag har
och icke heller gods och guld.
Glömsk av de band, som skyldskap knöt,
var liten frände står beredd
att klaga an vad jag förbröt —
som man är klädd, så blir man hädd.
De tro visst att jag slösat mycket
på vin och frosseri. Ack nej!
Och föllo kvinnor än i tycket,
vad jag dem givit stort var ej.
Ej kan till höga summor stiga
vad mina fränder på mig mist —
jag säger därför först som sist:
Envar som felat har bör tiga.
Sant är att kvinnor jag haft kära
och att min lust till dem än brinner,
men den vars hjärta kval förtära
och sällan mål, som mättar, finner,
har ej för kärlek håg och tanka,
och ej med dygd de lära skryta
som aldrig dryckesgillen tryta —
fylld måge gör oss kärlekskranka.
Om i min ungdoms vilda vår
jag boken gett mer tid och kraft
och tukt och sed prydt gångna år,
jag hade hem och säng nu haft.
Lik barn, som lekar blott ha kära,
jag flydde skolans bänk och bord.
Ack när jag skriver dessa ord,
att brista är mitt hjärta nära.
Var äro alla de kamrater,
som jag har följt så mången gång,
så lustiga i ord och later,
så kvicka uti tal och sång?
Ack några döden re’n har hunnit,
och intet av dem sparats har.
Gud give himlens ro de funnit
och skydde dem, som äro kvar.
En del ha makt och ära nått
och blivit stora lärdomsmönster,
och andra dela tiggarns lott
och bröd se blott i bagarns fönster.
Åt klostren ha ett par sig givit,
förbidande sin tur att dö
i Célestins och i Chartreux —.
Se där ett prov på vad de blivit.
Gud bör de rika godhet ge,
men eljest de hans vård ej kräva,
och Gud kan lugnt i tystnad se
på dem, som uti välstånd leva,
men den, vars liv som mitt i nöd
förrann, Gud tålamod bör skänka.
De andra ha fått nog av bröd,
och intet felas dem kantänka.
Ja, de ha vin bak källarns lås
och goda krus, de flitigt lätta,
och soppa, bakverk, fisk och sås
och ägg, som läckert de anrätta.
De likna murarn ej, försann,
som själv serveringen får klara,
ty ingen munskänk äger han,
men får sin egen munskänk vara.
Nu blandar jag mig i en ting,
som ej min sak till något gagnar.
Jag har ej satts att hålla ting
och skilja vete bort från agnar.
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
