Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dikter av François Villon. Översättning av Albert Ehrensvärd - Ur det stora testamentet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dikter av Francois Villon
Jag därtill minst har ägnad blivit,
och pris må Herren ske, om jag
kan få förlåtelse en dag —
vad jag har skrivit, har jag skrivit.
Jag låter detta ämne falla
för att till andra övergå;
ty det behagar visst ej alla
och tänkes blott med misshag på.
Men fattigdom, som bittert lider,
i trots och hån sig gärna sänker
och säger lätt ett ord, som svider,
och vad hon säger ej, hon tänker.
Min härkomst enkel är och ringa,
och arm jag födts, arm är jag än,
av gods min fader hade inga,
och ej hans far och far igen,
de voro alla armods trälar.
Och kronors prakt man knappast ser
— Oud fröjde nådigt deras själar —
på kistorna, där de lagts ner.
Men vill mitt öde jag beklaga,
mitt hjärta ofta har mig sagt:
Försök din smärta att förjaga
och giv dig icke i dess makt.
Hör du ej just till de besuttna,
din vadmalsrock mer fröjd dig gav
än någon präktigt sirad grav,
där lik av stora herrar ruttna.
Ack stora herrar! Jag vill kväljas,
ty deras storhet nått sitt slut,
och det är svårt att leta ut
— har psaltarn sagt — var nu de dväljas.
Jag stackars syndare ej ämnar
med någon gissning komma här,
men teologerna det lämnar,
ty sådant prästens sak ju är.
Jag är, om jag det rätt betänker,
ej någon ängels son med glans
av stjärnediadem, som blänker.
Min far — Oud fröjde själen hans —
är död, och graven gömt hans kropp.
Jag vet min mor skall döden hinna,
och själv hon vet det, stackars kvinna,
och ända skall mitt levnadslopp.
Ty en ocn var blir dödens gäst,
och det ges intet undantag.
Nej, arm och rik, lekman och präst
och ful och vän och stark och svag
och gnidsk och god och hög och låg,
de skola alla följas åt
såväl som kvinnan, som sin håg
har satt i allsköns bjäfs och ståt.
Dö skola Paris och Helena,
i lidande envar skall dö,
och blodet skall sin tjänst förmena,
och gallan brista lik en rö,
och svett skall strömma uti floder,
och ingen lindra kan din nöd,
om så ditt barn, om så din broder
sitt eget liv som pant än bjöd.
I dödens skräck envar skall skälva
och näsan krympa i det sista
och ådror heta strömmar välva
och köttet mjukna, leder brista,
och kvinnokropp! ack du som är
så mjuk, så ljuvlig och så fager,
dig samma grymma lott beskär
den död, som bort dig från oss tager.
Här är ej plats för skämt och skratt
— en gång i gravens djupa gömmen
vad båta rikedomars skatt
och makt och stora herradömen,
och vin och fest och dans och sång,
som natt från natt dig hållit vaken,
när bägaren har tömts engång,
står kvar den bittra eftersmaken.
Där huvudskål vid huvudskål
i benhus lagrade vi skåda
ihop med knotor, ben och bål,
lär intet kunna mer förråda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
