Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dikter av François Villon. Översättning av Albert Ehrensvärd - Den vackra hjälmsmedsflickans klagan - Ballad och griftkväde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dikter av Francois Villon
Jag var nog dum att det förmena
åt mången, som mig därom bedt,
av kärlek till en gäck allena,
som sina mandomsår knappt sett.
Om än jag lagt kring andra snaran,
min kärlek han allena fått,
men alltid hård emot mig var han
och älskat mig för vinning blott.
Ack huru hårdt han än mig slagit,
min kärlek honom jag beskärt,
Om han vid mina hår mig dragit,
jag strax — om han en kyss begärt —
på nytt mitt hjärta honom givit
och sjunkit åter i hans famn.
Jag just ej fet har därpå blivit,
och synd och skam är nu mitt namn.
Se’n tretti år ej mer han finnes,
och kvar jag sitter glömd och grå,
och när jag flydda dagar minnes,
vad jag är nu, vad jag var då,
när samma kropp, som var så fager,
jag naken nu framför mig ser,
torr, hopkrympt, liten, tärd och mager,
åt sorg och harm min själ sig ger.
Ja, var är denna släta panna,
och detta långa blonda hår,
och blick, som fick envar att stanna,
och anletsdragens friska vår,
och ögonbrynen, som sig välvde,
och hakan, vilken kluven var,
näsvingarna, som fina skälvde,
och rosenröda läppars par.
Och vackra armar liksom händer
och axlar tjusande och små
och dessa mjuka, vita länder,
som ingen mätt har sett sig på,
som enkom skapats för att reda
åt kärleken en glädjens fest
Mitt hår är grått, min panna fårats,
och ögonen ha ej den glans,
av vilken förr så mången dårats,
när de i yrsel mötte hans.
Min näsa mist sin form och tjocknat,
och böjts ha mina ögonbryn
Mitt anlet blekt och dödt och slocknat
och läppen vissnad liksom hyn!
Så, människa, skall snabbt din korta
och sköra fägring nå sitt slut,
slappt hänga arm och hand, och borta
är allt som tjusade förut.
Min axel krökt, min rygg är lutad,
och bröst som höfter torkat in,
och huden på mitt ben är rutad
och spräcklig liksom korvars skinn.
Så huka vi i sorg oss samman,
begråtande de flydda år,
vi gamla tokor, rundt kring flamman,
som sparsamt spiseln oss består.
Snabbt tänd, den också snabbt förbrunnit,
och kallt drar mörkret oss förbi.–
Och man så vackra förr oss funnit!
Ack! Mången ändar såsom vi.
Ballad och griftkväde.
Du fader Noah, som oss vinet givit,
och Loth, som flitigt tömde sina stop,
tills kärleken, som alltid gyckel drivit,
med hans två döttrar förde gubben hop
— det är ej sagt för att dem chikanera —
och Kanaans munskänk, som så skicklig var,
må alla tre hans själ ni härbergera,
den gamle, gode mäster Jean Cotart.
Av eder ätt var visst han född och boren,
han som drack allt vad dyrast var och bäst.
Och hade än han stundom ondt i håren,
han var likväl en präktig dryckesgäst.
Ej kunde stopet från hans hand man rycka,
i dryckjom han besegrade envar.
Må himlens ro hans själ ni ej förtycka,
den gamle, gode mäster Jean Cotart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
