Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En apokalyptisk komedi. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En apokalyptisk komedi
i den bleka innerliga psalmodien i strofer
som dessa:
Vide jeg gad, om Andre det gaaer
som mig, og paa samme Maade:
Saa meget sker som for Tanken staaer
lig en mörk, ulöselig Gaade.
Meget som hænder mig förste Gang,
synes mig et dunkelt Minde,
det klinger for Öret som en gammel Sang,
hvis Ord man ikke kan finde.
Hvor ofte, naar jeg i Skoven kom
og en Lysning faldt gjennem Lövet,
var det som jeg maatte huske mig om!
Og altid blev jeg bedrövet.
I sådana rader känner man sig nära
själva den diktande personlighetens kärna.
Det är ingen flödande ingivelse, ingen rik
fantasi, men en reflekterande ande av en
starkt intellektuell renlighet Det
filosofiska inslaget, som haft en så mördande
inverkan på Heibergs kritik1, ger lyftning
och ryggrad åt dikten. Jag har svårt att
tro (som Alfred Ipsen i sin nya upplaga
av »En Sjæl efter Döden») att Heiberg
kunde nått djupare i individuell
karakteristik av sina personer, om icke hans
estetiska utgångspunkt fört honom till ett
förflyktigande av det personliga till förmån
för" poetisk filosofisk abstraktion. Heiberg
har i sig själv icke någon lidelse för det
individuellt karakteristiska; han ser det
typiska och glider förbi det enstaka fallet;
det kan bli god poesi även av en sådan
ståndpunkt, och det är icke utan att en
poesi av detta mera abstrakta slag åter
kännes särskilt tilldragande efter femtio års
naturalism och flack symbolism. Så snart
den filosofiska tankegången icke löper ut
i formalism och hårklyverier, har den
förmåga att stärka och rena dikten. Det
må vara att det är Hegel som spökar
lite varstans bakom »En Sjæl efter Döden».
Heiberg själv är i alla fall icke tillkrånglad
eller obegriplig, tvärtom gör sig hans strävan
1 Georg Brandes ger en belysande
framställning av den heibergska metoden i hegelsk
anda i »Essays. Danske Personligheder» (1889).
Han är sjàlv uppvuxen i tro på denna
filosofiskestetiska dårskap och har haft den otroliua mödan
att arbeta sig ur den. Då tiden nu känner sig
trött på Brandes’ individualistiska ensidighet, kan
det vara lärorikt att friska upp före-tällningarna
om det spekulativa vanvett som föregick
Brandes-ianismen. Vi börja ju nu av en ny generation
höra talas om nödvändigheten av en filosofisk
grundval för kritiken! Vestigia terrent!
till klarhet och knapphet ständigt märkbar.
Han har icke den tyngd och poetiska
överlastning som gör Paludan-Mtillers »Adam
Homo» mindre läsbar — ett verk som ju
utgått ur samma livskritiska tidsstämning
som den apokalyptiska komedien.
Men låt oss nu se litet närmare på
själva verket. Handlingen spelar, som titeln
anger, efter döden i diverse olika
lokaliteter, men är sinnrikt inramad av korta
körer av de efterlevande som begråta
En trofast Ægtemand, en kærlig Fader,
en ærlig Ven, en Borger som kun faa.
De trösta sig med vissheten om att
han fått himlens salighet och uttrycka sin
goda vilja att hedra hans minne.
Fred med hans Stöv! Vi bringe skal til Veje
ved Subskription et kostbart Monument.
Under tiden vaknar Själen vid sin
egen grav, läser sitt namn på stenen icke
utan rörelse, men tröstar sig strax med
att »den vägen skola vi alla» och beger
sig hoppfullt ut på promenad till
himmelriket. Detta motiv återgår tydligt till
folksagan, som ju redan förstått hur
tacksamt det är för komisk effekt att
framställa en själ pockande på insläpp i
himmelriket och i konflikter med Sankte Per och
Fan1. En viss burlesk ton i begynnelsen,
som efterhand viker för en skarpare och
mera intellektuell, är kanske en
kvarhäng-ande reminiscens av sagoursprunget.
Alltnog — Själen träffar Sankte Per utanför
porten och uppmanar den himmelske
dörravårdaren utan ceremonier att genast släppa
honom in i Paradiset. På Sankte Pers
något skeptiska undran om han kan vara
så säker på att slippa in svarar den goda
själen med samma frejdiga mod:
Jeg er saa vidt jeg skönner
nok værdig til at Herren mig belönner.
jeg har mig ærlig næret.
jeg aldrig har min Næstes Gods begæret,
gav Hvermand sit, erhverved ufortröden,
har ingen Gæld mig efterladt ved Döden
men tværtimod Formue, o. s. v.
Men Sankte Per förklarar för honom
att det räcker inte. De allra flesta som
söka sig in till himmelriket få genomgå
ett prov för att styrka sin kompetens, och
1 Jag har en gång förut berört motivet i
denna tidskrift i en essay över Rudyard Kipling
(1907 s. 597), vars dikt »Tomlinson» (övers, av
Hugo Gyllander i O. o. B. 1896 sid. 505) har
samma motiv och ett liknande idé-tema.
659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
