Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur romantikens konstlära. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
Roma antica. Olj emålning av Gustaf Wilhelm Palm.
Tillhör friherre L. H. Gyllenhaal.
liknande sätt analyserar Carus effekten
av ett flertal skilda naturpartier.
Den natur, som det enligt denna
lära var mest upphöjt att skildra, var
den gigantiska; alper, havsstormar,
vulkaner och vattenfall stå i den högre
klassen; men även stilla och enkla
naturer, grönskande skogsvrår, blommande
kullar kunde själfullt uppfattade inspirera
stor konst.
Av synnerligt intresse är denna
konstteoris uppfattning om
människogestaltens användande inom landskapskonsten.
För Carus var, i stark motsättning mot
1700-talets sätt att se, framställning av
människan en primitivare konstdrift,
landskapskonsten alster av en högre och
mer utvecklad bildning. Det är en mer
påtaglig närliggande lust för människan
att avbilda sig själv än att vända sig
till och försjunka i utanvärlden; det se-
nare kräver abstraktion, självuppoffring
och uppgående i något större.
Men som dock naturen innefattar
bland andra uppenbarelser även
människan, kan även hon framställas i
landskapskonsten, men då som bestämd av
jordens egen karaktär. Alltså kunna
jägare och herdar utgöra en del av en
naturbild, men aldrig homeriska hjältar.
I ett par pregnanta rader utför Carus
denna tankegång och karakteriserar
därmed en konstnärlig princip av stor
räckvidd: »Jägaren klättrande i
morgondimman över klippor kan klarare antyda
landskapets mening; en ensam, i
betraktande av den stilla nejden försjunken
gestalt kan mana åskådaren av bilden
att tänka sig in i hans ställe; pilgrimen
kan giva oss idén om ett fjärran, ja
om jordytans omätlighet; alltid bör
emellertid landskapet bestämma det levande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
