Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur romantikens konstlära. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
varierande träden de färgtangenter,
genom hvilka t. ex. en Ruisdal och en
Fahlcrantz weta att anslå förblifwande
accorder på strängarna i wåra hjertan».
När därför Hammarskiöld betraktar
en landskapsmålning, exempelvis ett
vattenfall av Fahlcrantz, där »en ström
störtar sig utför en brant klippvägg»,
ser han icke blott häri en väl fångad
naturbild; han ser »en symbol af
naturens oemotståndliga allkraft, som äfven
i och genom sitt wilda frambrytande
werkar skönhet och harmoni för det
sinne, som förstår att uppfatta sådant».
Detta är alltså helt den Tieckska
läran i Phantasien über die Kunst, där
naturföreteelserna spela rollen av
symboliska makter och naturen själv är en
mäktig allegori.
Ungefär samtidigt med Hammarskiöld
uttalade Atterbom några ord om
landskapskonsten i den nya tidens anda.
Då han förut talat om konst, som år
1813 i uppsatsen om Ehrensvärd, hade
landskapskonstens betydelse icke gått
upp för honom. Och ännu år 1817 i
sitt företal till Hörbergs
levernesbeskrivning betonar han, att människan är »ali
Konsts högsta, ja egentliga
behandlingsämne» — alltså ett program, som
utesluter en verklig anslutning till
romantikens landskapsprogram. Men
samtidigt får han vid några ord om
Säfven-boms tavlor tillfälle att visa, att han
dock icke stod främmande för den nya
tidens uppfattning i detta ämne. Han
framhåller, att man icke ogärna ser dessa
målningar, »ehuru de wisst ej swara mot
fordringarna af den inre wärmen och
den harmoniska färgförsmältning, som
gifwa det egentliga wärdet åt bilder af ett
hwilande naturlif». Därmed hade
Atterbom visat en disposition mot det
romantiska landskapet, och framför allt ett
missnöje med det blott naturavbildande.
Det var på resan till Tyskland och
Italien 1817-—18 som den nya
landskapsuppfattningen uppgick för honom
och av honom framfördes i tryck. Han
finner nu, att en konstnär måste intränga
i det väsentliga, det karakteristiska,
det egendomliga i tingen. Med denna
förmåga kan han även »förädla en
land-skapstafla, fastän han blygsamt
ingenting annat begär, än att med hjertlig
känsla framställa en bit af den
närvarande sinliga werlden, till en
uppenbarelse från den högre, hvilken ju icke
blott förkunnar sig genom englar,
helgon och hjeltar; utan ock genom
stjernor, blomster, klippor och watten fall».
Atterbom utför denna tanke med
uttalandet att »hela den synliga Naturen är
ju ett sinnebildsspråk. Den konstnär,
som kan poetiskt (prophetiskt) fatta det,
kan ock poetiskt måla». Och som
exemplifiering av vad han avser nämner
han den tyske målaren Friedrich och den
svenske Fahlcrantz; den senares Dagens
stunder ägde »symbolisk skönhet».
Sammanställningen
Friedrich—Fahlcrantz hade Atterbom redan funnit året
förut. Friedrich hade för Atterbom
uttalat sig om Fahlcrantz, hos vilken han
troligtvis funnit för litet symbolik.
Atterbom ser i Friedrich en »metaphysicus
med pensel» och finner bland annat en
tavla av honom gudomligt skön; »ett
majestätligt skogslandskap, der i midten
af de högsta bergsspetsarna, högt öfver
mäktiga furor och dunkla lägre partier,
ett kors, som bildas af ett i bergshällen
med spetsen af klingan nedstött
colos-salt swärd, helsar åskådaren i gyllne
solskimmer».
I dessa randanteckningar av
Atterbom hava vi egendomligt koncentrerad
den tyska romantiska
landskapsuppfattningen överförd till Sverige. Det är
Runges och Tiecks teorier samt
Friedrichs konst som prägla Atterboms ord.
Hans utläggning av blommors och stjär-
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
