Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Ur en brevväxling med C. D. af Wirsén. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V et ter lund
Lika oinskränkt gillande ställde sig
Snoilsky ej alltid till Wirséns senare
granskningsverksamhet, som särskilt i
»Vårt Land» kunde få en väl
journalistisk prägel och vars svagare sida blev
tydligare med åren. Men reservationen
har då snarare gällt praxis än
grundsatser. —
Wirséns kritik av Gengangere väckte
en storm i det radikala lägret, och han
blev angripen på vers och prosa.
Snoilsky, som fått veta därom, skrev i febr.
1882:
Vad betyder väl ett otidigt och absurt
utfall i ett tidningsorgan av tvivelaktigt anseende?
Att du skall känna dig högst obehagligt berörd
därav, det kan jag förstå, men, för Guds skull,
betrakta det ej såsom mera eller betydelsefullare
än det är, näml. en isolerad symptom av sårad
fåfänga — — —
I det sista torde Snoilsky ha
misstagit sig; »isolerat» var angreppet
ingalunda. Han fortsätter:
»Vinna guld och ära på kungasmicker»
(varför nämligen Wirsén beskyllts) är i
synnerhet superbt — de skulle veta vad tacksamhet
du fått från det hållet,1 de slynglarna, som i
varje yttring av sympati för konung eller
fädernesland nödvändigt vilja spåra ett biintresse.
Det som isynnerhet är förargligt är den hos en
del av vår press så hastigt påkomna ömheten
för norsk och dansk litteratur — jag tycker det
är nästan opatriotiskt, då man tänker, huru den
svenska litteraturen systematiskt föraktas och
ignoreras i Norge och Danmark, medan vi
krypa i stoftet för allt utan undantag som
kommer därifrån. Jag menar naturligtvis icke den
berättigade beundran som sådana mästare som
Ibsen och Jacobsen måste uppväcka hos var
och en, även om ens världsuppfattning i viss
mån är avvikande, men syftar på det bifall,
den spridning en så tarvlig herre som Kielland
synes åtnjuta i vårt goda land. Jag har ej läst
annat av honom än hans Else — 5a me suffit.
Nej, du måste taga fiendskapen från det
strindbergska kotteriet lugnare, eller, för att få mig
att gå in på din pessimistiska åsikt, påvisa
annan polemik än en nidvisa. Hava de hyggli-
1 Syftar på en särskild sak, som icke hör hit.
gare tidningarna på något vis lånat sina spalter
åt dina motståndare? Har man uppträtt mot
dig med genmälen i sak i stället för med detta
versifierade ovett? Vem är denne Strindberg,
som sedan ett par år låter så mycket tala om
sig? Han har mycken talang, det kan ej
bestridas, men det synes mig också, att du i Mäster
Olof gjort honom full rättvisa. Att du från din
ståndpunkt icke kunnat gå in på hans negativa
och revolutionära riktning, det kan väl icke
uppväcka sådan vrede, att den måste urladda
sig i en nidvisa. — — Med ett ord, jag ville
gärna höra litet närmare om de litterära
svallvågor för dagen, som nu ett tu tre växt upp
till ett sådant oväder.
I dessa uttalanden — och i åtskilliga
dylika — vände Snoilsky mot vännen
den sida av sitt väsen, som avgjort
sympatiserar med honom. I brevets
fortsättning gör han så även, men där finns
dock tillika några rader, som visa hän
på hans senare känslighet för den
sam-hällskritiserande diktningens tendenser.
Han har noga läst Wirséns kritik av
Gengangere.
Jag är ense med dig i det huvudsakliga,
fastän jag som dramatiskt konstverk sätter
stycket högre än du synes göra — jag är tvärtom
i det avseendet av den åsikt, att Ibsen här
överträffar sig själv. Jag kan knappast frigöra mig
från det hemska, fascinerande intrycket. I dessa
skenbart kärva repliker klinga de onda
makternas hånskratt över en sammanstörtande
världsordning. Vore det ej för detta hjärtlösa cyniska
hån, skulle jag i mångt och mycket vilja
erkänna att skaldens obarmhärtiga finger vidrört
verkligt sjuka, angripna punkter av samhället.
Men dessa dissonanser måste lösas i
överensstämmelse med kärlekens, försoningens,
barmhärtighetens religion, och det lär icke Ibsen
vilja vara med om. Sorgligt är det i sanning,
att ett sådant snille blott skall nedriva — aldrig
uppbygga.
Jag nämnde att Snoilsky sålunda i
det hela vänder åt Wirsén den sida,
varmed vännen kan sympatisera, medan
han längre fram detta år t. ex. i brev
till Herman Wikblad1 betonar hur upp-
1 Tryckt i »Carl Snoilsky och hans vänner»,
II, sid. 34.
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
