Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Georg Brandes. Av Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för »det andliga genombrottets män» på
1870- och 80 talen, och även på
skribenter, betydligt äldre än han själv (Ibsen,
Björnson, Schandorph) har hans inflytande
varit stort. Senare generationer, exempelvis
den som jag tillhör, stodo under
hans vingars skugga redan innan de
ännu hunnit läsa något vidare av hans
skrifter. Han hade tryckt sin stämpel
på tiden, redan innan vi började försöka
tänka. Vår berömde fysiker Arrhenius
har ju upptäckt något som han kallar
»strålningstrycket». Min generation stod
under ett andligt »strålningstryck» från
Georg Brandes, redan innan den visste
något om källan, från vilken strålningen
utgick. Några kände senare »trycket»
starkare än »strålningen». Jag har aldrig
hört till dem.
Till dem hörde, som bekant, åtskilliga
av Georg Brandes’ egen (eller några
år yngre) åldersklass, som Drachmann
och Strindberg. Strindberg hyllade en
gång i tiden Brandes med ett malmfullt
distikon, varav jag tyvärr bara erinrar
mig den senare raden:
»Musernas hela kohort förde du an, musaget!»
Bortsett från det besvärliga i att
tänka sig de nio sånggudinnorna som
en militäravdelning på sex hundra man
(en bataljon) är tanken i denna vers så
vacker och riktig som möjligt. Han
antydde därmed på en gång den andliga
universalitet, som man sällan eller aldrig
finner hos en lyriker, en dramatiker, en
romanförfattare (och som ingen kritiker
före eller efter Brandes har ägt) och
hans förarskap i nordisk litteratur.
Senare fick ju Strindberg, som man vet,
en högre syn på tingen, men jag kan
dock icke erinra mig att han någonsin
har skällt ut Georg Brandes. Strindberg
hade, med alla sina mänskliga svagheter,
ett visst sinne för storhet och äkthet.
I övrigt har Georg Brandes — som var
man vet — aldrig behövt lida brist på
den stimulerande krydda som kallas hat;
oftast ett dumt och ärligt, undantagsvis
ett mindre dumt och mindre ärligt hat.
Det har inte förkortat hans dagars mått.
Detta hat har, som billigt och naturligt
är, tidigast och längst mött honom i
hans eget land, men senare ha både
Sverige och Norge lämnat vackra bidrag.
(I det fjärde nordiska riket, Finland, har
han av särskilda skäl alltid haft många
vänner men knappast några ovänner.)
Han har mött hat från Tyskland sedan
han för snart fyrtio år sedan talade
Sönderjyllands sak. Han har mött hat från
Frankrike sedan han — en av de första! —
vägrade att tro på Dreyfus’ skuld. Han
har mött hat från Polen, emedan han
talade Polens sak på den tid det
behövdes, och emedan han inte vill göra det
då det inte längre behövs. Och ändå
lever han! Han lever, emedan de omyndigas
hat blott kan döda med materiella
vapen, men aldrig med andliga.
Georg Brandes skrev en gång ett
tal, som han av yttre skäl aldrig fick
tillfälle att hålla — ett tal om biskop
Absalon, Köpenhamns grundläggare och
det medeltida Danmarks störste man.
(Tryckt i Taler 1920) Som Absalon
är Brandes på en gäng ärkebiskop (fast
varken bland judar eller kristna, utan
in partibus infidelium) och krigare. Som
Absalon är han en grundläggare och en
epokbildare och en stor man i ett litet
land. Och det är ingen tillfällighet att
en svensk poet (Bo Bergman) en gång
på resan över Sundet inspirerades till
denna strof:
Ljusa stad, hur gärna dikten
ser dig om igen
Död är Absalon, men Sankt Georg,
ordets gamla svärd och flamma,
lever lyckligtvis än.
Hell er andens
stridbara hövitsmän!
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0102.html
