Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Grönländska sagor och myter. Av Axel Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Klinckowström
kallas kolorist, — färgen som sådan är
hos honom aldrig självändamål, utan ett
form och innehåll förstärkande diskret
ackompanjemang, — visar sig Elgström i
mer än ett av de efter hans original i
akvarell reproducerade bladen (så t. ex.
Inälvuttagerskan söker narra en ung
död moder att skratta, Hur havskvinnan
blev till, Barselkvinden m. fl.) som en
färgkonstnär av rang, arbetande i en
dämpad, raffinerad färgskala, ofta nog osökt
förande tanken på gamla japanska träsnitt,
liksom också i andra (jämför: Om Katauk
som blev tagen av Ingversiiit, Hur
havs-kvinnan blev till, Angakokflykt m. fl.)
hans sällsynt virtuosmässiga förmåga att
ge uttryck åt även den våldsammaste rörelse,
såväl hos den enskilde individen som hos
den samlade massan, nogsamt vittnar om
ett fruktbringande lärjungeskap hos de stora
mästarna från fjärran östern.
Stundom — det kan ej nekas — går
exotismen så långt att bandet, det
allmänmänskliga draget, som förenar
kulturmänniska och vilde,, stenåldersjägare och
nutidseuropé, brister och bilderna bli, även
för den med naturfolkens konst och själsliv
väl förtrogne, svårtydda nog. Framför
allt gäller detta de s. k. »episka bilderna»,
där konstnären sökt att på ett och samma
blad återge ett längre sammanhängande
händelseförlopp: dock även här har man
alltjämt känslan av att det är han som
har rätt, han som flytande talar
urmänniskans språk, som vi andra ej längre kunna
fatta och förstå, och ej utan en viss oro
spörjer man sig ofrivilligt, om ej alltför
mycket av bildverkets innehåll kan komma
att visa sig obegripligt för den stora, i
fråga om dylika ting helt oskolade
allmänheten.1
Väl vore, ifall denna farhåga skulle visa
sig ogrundad och bildernas eget inneboende
konstvärde starkt nog att bryta dem väg
även på sådana håll, där förutsättningen
för ett djupare inträngande i innehållet ej
är helt till finnandes.
Det är djärvt att i tider som dessa ge
ut ett stort och dyrbart praktverk, dubbelt
djärvt då det, som Ossian Elgströms
»Människor och andar», ställer betydande krav
på åskådarens allmänbildning. Dock
Fortuna audaces adjuvat, Lyckan är en
nyckfull gudinna och räcker ej minst inom
konsten ofta nog den dristigaste giljaren
handen. Må hon även nu stå bi och
förhjälpa skaparen av »Människor och andar»
till den framgång han så väl förtjänar!
1 För den som önskar att närmare lära känna
ett och annat om eskimåernas sagor och myter
anbefaltes bekantskapen med W. Thalbitzers lilla
populära verk: Grönlandske Sagn om Eskimoernes
Fortid, Stockholm 1913 (jämför Ord och Bild
1917 s. 172).
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
