Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Fot. F. Flodin.
Gösta Ekman som Fredrik II
i Kuiz g ens dansös.
ningar till vänster. Och man kan måhända
tro, att detta intresse sträcker sig ganska
långt ut åt vänster och omfattar stora
delar av gammalsocialisterna. Man älskar
att se de höga som människor. Med något
skandalintresse, blandat med romantik,
läser man om hur lyckliga de äro med en
av våra gelikar, en liten undersåte, som
iagar bekymren från deras panna.
Fredrik II av Preussen var — som ej
är vidare allmänt bekant — gift med
Elisabeth Charlotta av Braunschweig, men
bestämde redan vid sin tronbestigning, att
hon skulle leva alldeles för sig själv i ett
slott ett stycke ifrån Berlin. Och där
existerade hon sedan i nära sextio år, ibland
skrivande på ett arbete, som hette
»Meditations sur les soins, que la Providence a
pour les hommes». Man påstår, att
Fredriks hjärta talat, det tyckes rätt tyst och
rätt kortfattat, för den italienska dansösen
Barbara Campanini, kallad la Barberina.
Om detta har det skrivits åtskilligt, bland
annat komedien Kungens dansös av
Rudolf Presber och Leo Walther Stein.
Stycket har haft stor framgång i Tyskland,
och här i Stockholm, där det spelades
förträffligt och var utomordentligt smakfullt uppsatt
av E. von Strokirch med regi av G.
Klintberg, hälsades det med välförtjänt bifall.
Redan Barberinas entré var lovande, och
hela rollen, genomförd med stor konst,
hade något av äkthet och friskhet,
återgiven av Edith Erastoffs sköna och
lidelsefulla person. Roligt gjordes mötet mellan
kungen och dansösen, då gatflicketagen
ännu sutto i, och hon än var framfusig
och än stukad av monarkens kärva sätt.
Så supén på maskeradbalen, då hon som
en stor praktfågel, berusad av framgången,
gjorde sina pas, avtecknande sig mot de
höga vita väggarna och inramad av de
purpurfärgade gardinerna. Vilken latinsk
smidighet hade hon ej! Hon flaxade och
kråmade sig och plockade pärlor som
vetekorn ur händerna på sin kunglige
beundrare. Hade konungen fått se henne i tredje
akten göra toalett och dansa för sin
mamma, skulle han kanske återknutit
förbindelsen. Men kanske var det bäst för
Preussen, att han drog sig tillbaka i tid. Det
få vi alltefter våra sym- eller antipatier
för detta land glädja oss åt eller sörja
över. Men hur man än står till detta,
måste man vara en mycket murrig person,
om man ej fröjdas åt, hur kostlig hennes
gamla mamma, karaktärsfullt återgiven av
fru Constance Byström, gjorde sig med
sitt goda humör och sin erotiska
hoppfullhet.
Sista akten spelades på Sanssouci, där
Barberina som en åldrande aristokratdam
—- det vore en lustig statistik att ta reda
på hur många dansöser fått
högvälboren-hetens pånyttfödelse — har en scen med
Fredrik, som har en liten aning av
känslighet vid tanke på den gamla goda glada
tiden. Gösta Ekman, som man en gång
befarade skulle bli »olycklig för sin
skönhet», som en romantitel lyder, har under
de sista åren utvecklat sig till en av våra
bästa skådespelare, och gjorde här en i
hållning, utseende och sätt trovärdig bild
både av den unge och den gamle Fritz.
Genom Chodowieckis gravyrer och även
genom ftlenzels teckningar har man
ovanligt tydligt kungens rörelseschema i ögonen,
och jag tror för min del att gubben
precis såg ut som Gösta Ekman, det vill säga
i detta skådespel.
För mer än hundra år sedan hade den
i 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
