Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
eller biträda, och tjänarinnan av den s. k.
gamla skolan, med en viss strävhet men
också med ruter och fart. Bägge tjäna,
den yngre först, den äldre sen, hos
grosshandlare Palle Rasmussen, sympatiskt
framställd av den trevlige herr Hedlund. Grethe
—fröken Agda Helin var lika förtjusande
för åskådaren som olidlig för herrskapet,
och Christiane—fröken Dagmar Ebbesen,
som efterträdde henne, var ett rivjärn, som
endast en gång hade varit alltför mild och
då — kan man säga tack vare dåvarande
beväringen herr Rasmussen? — fått Grethe.
Moder och dotter finna varandra, och vi,
publikum, jubla åt det fina, humoristiska
konstverk fröken Ebbesen gjort av
Christiane. Man erfor verklig vördnad och fick
en känsla av det enklaste arbetes helgd
och rördes även över en liten känslokluck
i halsen, då den gamla jungfrun får se
grosshandlarens ungdomsporträtt och då
förstår, vart hon har kommit.
I denna teateröversikt har jag under
årens lopp kommit med en eller annan
suck över våra alltför många teatrar.
Teaterkrisen kan ej lösas med mindre än att
först den ekonomiska krisen upphör. Men
det är ej nog. Så måste teatrarnas antal
stå i proportion till invånarantalet. Att
minska teatrarnas antal är ett steg i
rätt riktning, att öka teatrarna ett i galen.
Ett alltför stort antal människor sysselsätta
sig i Stockholm med att försöka leva på
skulptur, målning eller skådespeleri. Man
kan som den gamle konservative herrn
gjorde »ogilla sociala frågan», men kvar
står den i alla fall, och det som gäller
här — man må tycka det vara ledsamt
eller ej —- att ett tusental artister ej kunna
få arbetsförtjänst bland våra 420,000
stockholmare — detta ekonomiska faktum består.
Fröken Brita von Horn, mest känd
genom den framgång hon vann genom sitt
skådespel »Kring drottningen», har med
energi och ekonomiskt dödsförakt under
några kusliga höstmånader skapat en
teater, där man från scenen på
Djurgårdsteatern liksom i salongen och även i de
små korridorerna och prången erfor den
pinande melankoli, som vi under dessa
tider äro minst tacksamma för att få ökad.
Tschechovs Onkel Vanja spelades här
utan regissör och utan andra dekorationer
än skynken. Jag hade trott, att just denna
fullkomligt odramatiska pjäs endast kunde
göra sig i den utomordentligt realistiska,
minutiösa och fullt konstnärliga
iscensättning, som var en sida av den så högtstående
konstnärliga teatern iMoskva.
Ettdjuptkonst-närligt intryck fick man i alla fall av fru Anna
Flygares Sonja, en liten flickvarelse, modig
och äkta, som gav intryck utav en otrolig
bärkraft, särskilt då det gällde smärta.
På Blancheteatern spelade också i höst
Moissi. Det var denna gång Det levande
liket av Tolstoi som uppfördes. Lokalen
var störande för liten, och skådespelet
gjorde sig naturligtvis mycket bättre, då
jag såg det i Berlin på en stor teater med
Reinhardts uppsättning. Den där
draperiindelningen, som här var kanske
nödvändig, verkar litet teatergarderobsorg.
Vad den förefaller rysk, denna pjäs.
Den mest förfallna är den ädlaste.
Hjälten är medelproportionalen mellan ett
subjekt i den förlorade sonens stil och någon
sorts Kristustyp med en nästan pervers
lust att vända den vänstra kinden till.
Denne låtsar i sin ädelhet ett självmord
för att befria sin hustru, då han av några
konstiga etiskt radikala skäl ej kan finna
sig i de »lögner» lagen fordrar för en
skillsmässa. Hur betecknande är det ej,
då han hittas och identifieras, hur han
erfar en svårövervinnelig motvilja att inför
rätta enligt rättegångsordningen först säga
namn och födelseår. »Det vet ni ju». »Ja,
men min plikt likmätigt måste jag fråga».
Är det verkligen efter rysk lagpraxis, d. v. s.
vid detta århundrades början, att denne
brottsling, eller om man hellre vill detta
helgon, måste återförenas med sin maka,
och att hennes, efter hans föregivna död,
med den förnäme, hovet närstående,
hederlige och rättrådige Karenin lagligt ingångna
äktenskap måste upphävas? Eller är det
kanske blott Strindbergsjuridik?
Särskilt i slutscenen var den utmärkte
tyske skådespelaren så storartad, att man
blott sällan får se något dylikt. Slusken—
helgonet, det ryska idealet, var personifierat
i hans gängliga figur. Men har Kristi lära
i västerlandet förbrackats, så måtte den i
Ryssland förbusats. Och hade vi förut ej
tänkt på vår occidentala läggning, så
erfor man nu fullkomliga kväljningar, då man
kände stanken från detta idealistiska
levande lik.
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
