Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
berömvärt tidstypiska i dräkten, själv var
så strålande vacker, att man genast trodde
på madame Pernelle, då hon talade om, hur
huset var överfyllt av beundrande besökare.
Skulle dock inte rummet ha bort vara
mera 1664? Det är icke efter
Molière-upplagan med Bouchers kopparstick, så
utmärkta dessa än äro, som rummet bör
ordnas, ty de äro ju nära hundra år yngre
än pjäserna.
Det är en smaksak, om man mer
tycker om Coquelin än herr Personne som
Mascarille i Les prècieuses ridicules. Mig
förefalla de ha varit likvärdiga. Ännu
en gång fingo vi njuta av de två nu här
i Stockholm i huvudsak så väl spelade
styckena. Den kungliga dramatiska teatern
hade ali heder av sin
Molière-festföreställ-ning, och man var tacksam, att det
allmänna vill göra någonting för att en
teater skall kunna tillåta sig att ha sådana
i bästa mening klassiska stycken på sin
repertoar.
Hur nödvändigt det är med bidrag
från staten framgick, då man såg på
salongen, som inte ens var utsåld till
festföreställningen och där första raden var
mycket glest besatt.
På världskrigets kreditsida — den är
ej så rikhaltig, ty den moraliska
uppryckning, som en del krigsivrare ansågo skulle
bli följden, tyckes låta vänta på sig —
har man en del tyska och franska gästspel
på stockholmska teatrar. Det är väl också
troligt, att eljes icke själva Théatre
Fran-^ais kommit på den tanken att anmäla
sig till ett besök i vår karga nord, om
icke kriget lärt, att även små staters
sympati kan ha ett visst värde.
Vi behövde ej bara kriget utan också
både den liberala och den kommunistiska
ryska revolutionen för att få se här den
berömda konstnärliga teatern i Moskva.
»Vissa omständigheter» göra, atten grupp,
tillhörande denna för sina ypperliga
egenskaper omtalade skådespelartrupp, förlagt
sin verksamhet under de senare åren till
den enligt nuvarande ryska synpunkter
mera ohederliga och ekonomiskt
outvecklade delen av Europa. Då jag ej förstår
ryska, undandrar sig mycket av det
väsentliga, nämligen författarens egna ord
och huru dessa tolkas av skådespelarna,
mitt omdöme. Och jag kan ej alis dela
filmsynpunkten om ordets mindre betydelse
åtminstone i på teatern spelade dramer.
Jag var blott i tillfälle att se ett av
skådespelen, det i höstas på Djurgården
uppförda Onkel Vanja av Tschechow. Samme
författares Tre systrar, Gorkis
Natthärbärget och scener ur Dostojevskis roman
Bröderna Karamasov — den ryska
texten delvis uppläst av en person, som satt
vid ett litet bord, — framfördes och
mottogs med den allra livligaste entusiasm
både av den ryskbegripande och av den
icke ryskbegripande publiken. Genom att
nyss ha sett Onkel Vanja på svenska var
man mera inne i pjäsens mening, och den
svenska föreställningen hade dock icke
varit så bra, att man inte nändes störa
intrycket med ett eventuellt bättre. Vad
man på den ryska föreställningen fick se
jävade sannerligen ej det som man förut
hört om denna beundransvärda
Moskvateater och om den ryska folkstammens
underbara begåvning för
skådespelarkonsten. Man har här i Moskva besinnat
vikten av en hänsynslös regi, men denna
måste stödas av, om uttrycket tillätes, en
konstnärlig disciplin hos truppen, grundad
på vördnad för konsten. Paul Gsell
meddelar, att Anatole France gör sig en
oändlig möda med filande och ändrande för att
få fram det lättflytande och graciösa, som
utmärker hans stil. Så ha dessa ryssar
nedlagt ett stort arbete innan de
framträdde på scenen. Man brukar tala om
det oändliga antalet repetitioner på Théatre
Frangais. Ryssarna ha nog ej haft färre.
Det vore förhastat att draga några
slutsatser, om vilka områden den ryska
truppen behärskar med denna fulländning. Vad
man såg visade emellertid, att de
förtjänster, som Shakespeare på 1500-talet och
Moliére på 1600-talet påpekat såsom det
viktigaste hos skådespelarna, just funnos
här. Det var egendomligt att kunna säga
sig: Så se dessa ryska typer ut, nej, så
äro de alltigenom, nämligen den något på
sned komne doktor Astrow, den
beskedlige, olycklige Vanja och den ihåliga
storheten Alexander Vladimirovitsch
Serebrja-kov, den egoistiske gråhårsmannen, som
ompysslades av sin gamla barnpiga, vars
internationella muttrande man litet var
kunde begripa, liksom även hur äktrysk
själva företeelsen var. Vissa sidor av det
ryska återfinnas hos oss nordbor och häl-
I 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
