Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Goethes italienska resa. Av Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avsluta sina schweiziska fotvandringar med denna bildningstur, och djupt missnöjd måste han ha blivit när den vankelmodige sonen kom tillbaka med oförrättat ärende och började hänga efter Lili igen.
Några månader senare låter han sig drivas åstad på nytt, utrustad med en sorgfällig resplan och ett litet bibliotek av handböcker men olustig och splittrad. Lili och Frankfurt har han alla skäl att fly, men vad som drar är det unga hovet i Weimar, till vars avsikter Goethe senior hyser en riksstadsborgerlig misstro. Han stannar i Heidelberg och kastar sig in i sällskapslivet, som om det hade varit hans mål, under det han tyst hoppas på något som skall frälsa honom från Italien. Och mycket riktigt: mitt i natten tutar ett posthorn vid porten till hans logi, han väckes med budskapet att hertigens kammarherre otåligt väntar honom i Frankfurt, och med en förströdd »Scheideblicki» vänder han ryggen åt södern, lydig såväl etiketten som sitt hjärtas begär samt ånyo rebellisk mot en välment dirigerande fader.
Som i drömmen hade han irrat mellan Lili och Italien utan att komma ur fläcken, och nu ser det ut som om det hemliga dragande målet hela tiden var Weimar. Den åldrige självbiografen, som från årens och vishetens krön blickade ner över sina unga dårskaper, kunde knappast undgå att spåra välvilliga demoners styrsel i denna aningsfullt blinda sicksackgång. Hur skulle han, diktaren, kunnat berätta sitt liv om det inte hade legat för honom som en roman med sin genomlöpande tråd och underström av tendens!
Oss tvingar han med fantasins milda våld att andäktigt fatta sidosprång och tillfälligheter som providentiella skickelser, och Malwida von Meysenbug röjde en beundransvärd motståndskraft när hon en gång i Goethe-Jahrbuch bekände hur smärtsamt hon brukade rycka till vid skrällen av posthornet som blåste signal till Goethes karriär. Svek han verkligen sin genius, var det en villoväg som ledde till Weimar? Han visste inte att han snärjde sig fast för livstiden — vad den jäsande, giftasskygge tjugosexåringen skulle ha ryst för en slik tanke! -— och Italien, menade han väl, springer inte bort.
Men det var som förhäxat: efter fyra år står han åter på Gotthardspassets platå, ser gångstigen orma sig neråt Lombardiet och beträder den inte. Nej, nu är han den betroddaste och ansvarsfullaste av ministrar, han har tagit ut sin alltför ystre unge suverän på en pedagogisk vädring, och Schweiz får vara nog, för Italien är hertigen omogen.
Var det verkligen förståndighet som hindrade nu och stridiga begärelser de förra gångerna? Den följande historien gör en så torftigt rationell förklaring otillräcklig. Det blir mera anslående att skylla på de ledande demonerna eller den förborgade instinkt som stod i förbund med dem och som på ett obegripligt språk varnade Goethe för att bekvämt och legitimt, med officiellt bifall, inlåta sig på ett företag av så omätlig vikt att det fordrade hårt novitiat och förtegenhetens helgd.
Han uppfyllde trofast villkoren. Den Italiatrånad som ville spränga hans allt tyngre pliktfulla Weimarexistens och som småningom svällde till en kris på liv och död hägnade han inom sig likt en dyr och ömtålig skatt: ingen kall fläkt fick andas på den, ingen förtrogen tumma den. Omedvetet skötte han som en mästare i själshygien denna klarsynta och nobla galenskap tills den mognade att eklatera. Men vännerna i Weimar började uggla om att Goethe blev beklämmande tystlåten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
