Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Harald Hjärne. * den 2 maj 1848 † den 6 januari 1922. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Hjärne
Europas. Han skulle aldrig ha kunnat
komma på den tanken, att svenska
historiens införlivande med den allmänna på
realskolestadiet skulle minska
lärjungarnas fosterlandskärlek. Tvärtom kunde
ingen vara mera övertygad om att det
berättigade i vår nationella självkänsla
endast skulle vinna på att vi satte in
våra historiska studier i deras rätta miljö.
»Numera finns det i själva verket få
kulturfolk, om ens något enda», säger
han, »som mera än vi lyckats genom
en så att säga ängsligt asketisk svältkur
frigöra sig frän den nationella
chauvinismen i sin historiska uppfattning och som
därför skulle vara bättre i stånd att till
opartisk vetenskaplig undersökning
upptaga de stora, ännu alltjämt omtvistade
brytningstiderna i Europas nyare historia.
Det finns ej minsta skäl för oss att falla
undan för vare sig den franska eller den
preussiska eller den ryska chauvinismen,
som ej mindre än vår egen inhemska
skapat otaliga historiska vrångbilder,
delvis av en märkvärdigt seg livskraft.»
Med dessa ord i företalet till sin Karl
XII-bok har Hjärne i själva verket hos
oss framkallat en modern kritisk Karl
XII-forskning, rustad med hjälpmedel även
ur de slaviska folkens och Turkiets
historia. Det är denna forskning som börjat
återskänka oss något av den forna
hjältegestalten, fast som aldrig förr sedd mot
bakgrunden av sin samtid.
leke för inte hade Hjärnes längsta
utrikesvistelser under åren 1879—1882,
strax innan han blev utnämnd till e. o.
professor, gällt Ryssland. Det var hans
kännedom om de slaviska språken —
stor nog att sätta honom i stånd att
uppehålla professuren däri, om så
behövdes — som blivit den förnämsta
eggeisen till hans Karl XII-studier. Och från
den rysk-svenska historien drevs han
småningom, inte minst under intrycket av
rysk-japanska kriget, över till de studier
Harald Hjärne. Slutet
av 80-talet.
i Öst-Asiens historia, som resulterade
bl. a. i diverse artiklar om Japan,
särskilt i Nordisk Familjebok. Den japanske
ministerns närvaro vid hans begravning
visade, att nationen heller icke var
okänslig för hans sympati. — På tyska
företeelser hade hans intresse naturligtvis
tidigt varit inriktat, och om dessa hade
han i sin artikel om »Germansk
samkänsla» skrivit elaka och roliga saker, som,
om de stått att läsa i Dagens Nyheter
1914, i stället för i Svenska Dagbladet
1900, skulle ha tagits som uttryck för
renodlad ententevänlighet. Världskriget
och Rysslands fall hade han för övrigt
ganska tydligt förutsagt, och endast
beträffande revolutionen i Tyskland brukade
han säga, att han ännu 1917 icke väntat
sig den.
Men om Hjärnes universalitet drev
honom kring hela världen på
forskningens väg, så var dock hans intresse star-
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
