Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Harald Hjärne. * den 2 maj 1848 † den 6 januari 1922. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
stället tjäna en mindre beaktad studie i
samlingen Svenskt och främmande över
Lafcadio Hearn, »Japans amerikanske
profet». Den lilla skissen ger naturligtvis i
förbigående några slängar åt
övermänniskor, finsmakare och »blaserade turister
à la Pierre Loti och hans likar». Men
detta är bisaker mot den varma
underström, som går igenom det hela, av
känsla för den »vinddrivne
evolutionsaposteln», som »förvärvade ett nytt
medborgarskap i sina drömmars och tankars
fosterbygd». Men det är icke svårt att se
vad som ger åt Hjärnes mullrande basröst
ett så vekt tonfall, att han till och med
på Lafcadio Hearns överdrifter tillämpar
ordet om den, som mycket älskat och
som därför mycket varder förlåtet:
»Han visar oss människor, som känna
och handla utan betänkligheter för sig
själva i obetingad samstämmighet med
vad de fatta såsom samfundsmaktens
krav». — Han misstager sig blott, tillägger
Hjärne, när han i deras självuppoffring
tror sig ha upptäckt den panteistiska
hängivenhetens seger över
indivudualis-mens besmittelse. »Vad han i sanning
har sett, det är icke personlighetens
undergång, utan dess uppståndelse till rikare
liv i obrutet samband med ett föryngrat
samhälle. Från det trolska djupet komma
endast de mörka makter, som ännu
fängsla personlighetens medvetna ansvar. Men
den vilja som giver sig själv åt det högre,
är ej en förintelsedrift, utan just
personlighetens fasta kärna, som stärkes
alltmer, i samma mån som kallelsen från
ovan ljusnar och vidgas.»
Det är sin egen levnads patos Harald
Hjärne i dessa ord utsagt. Även hans
personlighet visste vad det var att vinna
sin styrka just under kamp med en
klav-bindande mörksyn och under
självupp-givelsen åt det som låg honom närmare
än något annat — ansvaret för Sveriges
väl. Och vi, som i vinterskymning och
fackelsken, den 15 januari 1922, stodo
kring hans öppna grav, kände nog, att
hans minne bäst firas genom vården av
den eld han tänt.
I Ord och Bild 1908 har L. M. BÅÅTH ägnat en uppsats åt Harald Hjärne (sid. 259).
T48"
Plakett av Erik Lindh er g. 1918.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
