Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
till rikaste godhet. —
Livet tecknat linjen om, till bittert ve —
ja, som om själva hjärtat stannat.
Måhända skulle man i den språngvisa men
målmedvetna kompositionen vilja spåra
inflytande från en yngre diktarskola, men
man behöver endast slå upp Västkust för
att återfinna samma artistiska intensioner.
Den expressiva kärvheten och kortheten
har alltid varit Ullmans bästa konstnärliga
egenskap, och på de egenskaperna kommer
han kanske att leva längre än åtskilliga
stundens berömdheter.
En diktare som äger så litet av
lyckträff i sitt väsen som Gustaf Ullman kan
ej alltför ofta komma med fullgoda ting,
och just därför skulle det för honom löna
sig att en gång ge ut sina valda dikter.
När man vet, att hans äldre diktsamlingar
för länge sedan utgått ur bokhandeln och
under åratal förgäves efterfrågats i
antikvariaten, förvånar man sig över att en sådan
samling ännu ej utkommit.
En annan länge kännbar brist har
däremot fyllts genom den samlade upplaga av
Vilhelm Ekelunds Dikter, som till julen
utkommit. Utan att här kunna gå in på
en verklig karakteristik av Ekelund som
lyriker — vill jag i ali korthet markera
verkets betydelse. När man läste Ekelunds
diktsamlingar som nyutkomna, så fäste man
sig väl väsentligen vid den hudlösa
sensibiliteten och vid den fria versens mjukt
böljande rytm. Det låg något tjusande i att
bli denne enstörings förtrogne, just därför
att han så envist höll på sitt och så
högdraget såg bort från andra. Först sedan
hans essaysamlingar börjat utkomma visste
man, att denne skenbart radikalromantiske
stämningsdiktare gömde på ett antikt ideal,
som satte behärskningen som högsta norm.
Denna förkunnelse, som stod i samklang
med en allmän växt i tiden, kastade ett
nytt ljus tillbaka på de tidigare diktsam-
lingarna. I stället för att som förut fästa
sig vid versen tog man nu hela dikten inom
sin blickpunkt och såg då, att den var
konsipierard som en enda odelbar helhet,
som ej fördrog den gamla uppdelningen i
regelbundet rytmiserad vers.
Enstöringsdraget i hans diktning fick också en
annan resning för oss, när vi sågo, att han
genom att så starkt känna ut sin egenart
funnit ett allmängiltigt människoideal. I
alla fall behöll hans diktning mycket av
den gamla arten, och det finns väl en och
annan som tycker, att hans sista livssyn
särskilt i dess strävan att »överlista» livets
vedervärdigheter fått ett drag av småskuren
Horatiansk livshygien och därför gärna
ville tillropa honom hans gamla diktarord:
»Jag sörjer att hjärtat läks». Ekelunds
diktarstorhet ligger i att han har erfarit bägge
själstillstånden och vågat känna ut dem
bägge. Störst reser sig hans diktning, när
den skildrar hans brottning mellan dessa
skenbart oförenliga motsatser. Det är på
den tiden han väljer Havets stjärna till sin
symbol. I Dityramber i aftonglans skildrar
han sin dyrköpta seger. Denna hans
levnads stoltaste skapelseakt har han själv
ojämförligt skildrat i Odet till Ola
Hanson :
Så var min dikts färd
lik en betungad, ängslig molndag,
förvirrad, dunkelomhöljd;
dock äntligen, vid kväll och vädrens stillhet —
ur ångest, se! ett fält i djup sig öppnar:
glanstung av guld och klarhet stor ligger
lugnt västerhimlen och blixtrar med stjärnan.
Denna i verklig mening storslagna dikt
handlar helt om konstens uppgift, ett
problem Ekelund alltid sökt att utgrunda. Ingen
har heller gjort så mycket som Ekelund
för att visa oss ett verkligt konstideal. I
denna mening äro hans vers och prosa lika
värda att studera, och tillsammanstagna
utgöra de den viktigaste föryngringstendensen
i svensk lyrik.
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
