Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bengt Nordenberg i Rosenstrasse 3. Av Anna Emilia Wengberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Emilia Wennberg
O O
vännerna i »Kunstakademie» eller
»Mal-kasten»,2 düsseldorfermålarnas egendom
och platsen för deras samkväm, samt
vidare till umgängesvännerna, varibland
märktes, utom Jernbergs, de svenska
konstnärerna Fagerlin, Axel Nordgren,
Amélie von Schwerin; de norska
Askevold, Morten-Müller, Nils Möller m. fl.,
alla gamla düsseldorfare. När
Nordenberg intog sin plats bland alla dessa
storgubbar, var han den självskrivne
»patriarken»; detta ej för det midjelänga
skäggets skull allenast, eller för den
imponerande figurens eller den rena blå
blickens skull. Nej, ännu mera var det
hans inre egenskaper, som gjorde
honom till en förgrundsfigur bland
skandinaverna i Düsseldorf på den tiden,
och han var också utan tvivel den mest
originelle och den intressantaste av dem
alla. Ytterst anspråkslös och flärdfri i
sitt uppträdande, hade han aldrig visat
någon lust att spela en framträdande
roll — såvida det ej skulle varit, när
han blev avhämtad för att figurera i en
eller annan tablå vid någon
konstnärsfest i »Malkasten»; detta fann han
verkligt roande och smickrande t. o. m. så
sent som 1886, då en tavla av Paolo
Veronese framställdes.
Bengt Nordenberg var en helgjuten
personlighet, dock med många
skiftningar i egenskaper och lynnesdrag. Vid
sidan om sin obestridliga genialitet och
en utomordentligt klar intelligens, ägde
han en stor portion humor, väl gömd
under den allvarliga ytan. På sin
arvelott hade han dessutom, jämte ett ej
så litet stänk av det bekanta häftiga
blekingslynnet, vilket dock endast
framträdde vid utomordentliga tillfällen, fått
ett oförbränneligt barnasinne och en
idealists syn på livet. Allt detta till-
2 I Jacobische Garten (anlagd 1750 av
filosofen Fr. H. Jacobi) på sin tid vistelseort för
Goethe, Herder, Heyse m. fl. stormän.
sammans gav en fängslande
helhetsverkan, vida skild från jämnstruken
vardaglighet. I sitt umgänge med människor
visade Nordenberg den mest redbara,
sveklösa och trofasta samt tillika stolta
karaktär och var i alla avseenden en
äkta konstnärsnatur. Därtill frikostig, i
synnerhet mot behövande, men sparsam
för egen del. Gästfri och tillgänglig,
kunde han på samma gång lätt undvara
sällskap, ja, han försjönk i allmänhet
gärna i sin egen värld. Men blev han
någon gång hågad att slå upp sin
språklåda, bland sina egna eller främmande,
hur osökt, enkelt, innerligt känt och
bemängt med »ansteckende Munterkeit»,
var ej då hans tal! Omedvetet reste
han sig frän sin plats. Stående, liksom
för att lättare kunna följa sina tankar i
deras snabba lopp, berättade han livligt
och medryckande och fångade sina
åhörare helt.
Sedan Nordenberg efter hemkomsten
väl undanstökat alla sina besök, kom
han snart in i arbetstagen. Då han
målade försvann hela den övriga världen
för honom. En stor duk ställdes på
staffliet. Där stod den några dagar.
Målaren satt i sin älskade skinnklädda
soffa och såg på duken, steg då och då
upp och gav staffliet en knuff, vred och
vände det hit och dit. Kastade sig
sedan rak läng på soffan, medan kalotten
sjönk allt djupare och djupare ned över
ögonen. Säkert tog »Farbror» sig en
lur! — Eleven försvann i
vindruvsber-sån. — Så, en vacker morgon, började
han teckna. Kolet hördes vandra över
duken fort och bestämt, medan svarta
drivor samlade sig på golvet nedanför
tavlan. Snart satt paletten på tummen.
Den djupaste tystnad rådde. Arbetet
gick undan. — När solen hunnit till sin
middagshöjd, var hela den stora duken
täckt, den invecklade kompositionsfrågan
lyckligt ordnad och färgproblemet löst.
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
