Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bengt Nordenberg i Rosenstrasse 3. Av Anna Emilia Wengberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Emilia Wengberg
höga grad av vetande, som Nordenberg i
många ämnen besatt, hade han under årens
lopp genom flitiga självstudier tillägnat
sig, och han bibehöll hela livet igenom
sin barndoms okuvliga vetgirighet. Ett
rikt urval av omfattande historiska verk
på svenska, norska och tyska visade
vilken förkärlek han hyste för detta
ämne. Ej heller skalderna voro
bannlysta från den stora bokhyllan, som
sträckte sig från golv till tak. Tegnér,
Runeberg, Topelius, Wergeland, som han
med förkärlek läste, bildade
grundstommen, Schiller, Goethe, Lessing m. fi. —
Även andra grenar av litteraturen voro
väl representerade.
Atelieren var i alla fall en helgedom,
och den »goda ande», som någon gång
tilläts att feja där uppe, var ingen annan
än husets fru i egen hög person.
Bengt Nordenbergs hustru var dotter
till hovrättsrådet i Svea Hovrätt Carl H.
SutthofT och hans maka f. Angerstein1
och född 1831. En ovanlig skönhet som
ung, bibehöll hon ännu mycket av den
charm, som utmärkt den lilla
Stockholmsflickan Nanny Sutthoff. Hon var
begåvad med ett glänsande gott huvud och
ett livligt, lekfullt behag, ännu ofta
framträdande, fastän hennes liv varit fyllt av
uppoffrande, träget arbete och hon haft
en hel rad barn att fostra upp. Hon
var tröstarinnan, hon var
glädjebringer-skan ej blott i hemmet utan också hos
vännerna. Bland de skandinaviska
fruarna var hon otvivelaktigt stjärnan, och
hennes förmåga att göra hemmet
tilldragande var vida känd. I denna
angenäma plikt understöddes hon av barnen,
nu alla vuxna. Om dem kan sägas, att
1 Angersteinarna kommo till Sverige 1646,
tillkallade som bergsmän. Benno Nordenberg
har skrivit deras genealogi och följt densamma
tillbaka till 1211. Rudolf av Habsburg
adlade dem och gav dem slottet Angerstein i
Harz. (Arkivet i Wolfenbüttel.)
en sådan syskonring »växte ej på träd»;
så ovanligt begåvade och med sällsynt
fägring utrustade voro de, dessa 6
ungdomar, 3 söner och 3 döttrar. För
utbildandet av deras rika gåvor hade
fadren med slösande hand sörjt.
De gamla Nordenbergs voro svenskar
till själ och hjärta, fastän de så många
år bott i främmande land. Svenska
talades alltid i familjen, ren svenska av
de äldre, mer och mindre bruten sådan
av barnen. Man hörde aldrig
Nordenberg blanda in tyska ord i sitt gamla
hederliga blekingsmål; det enda var
»Smetterling» i stället för fjäril, men —
»så heter det också på blekingska»
försäkrade han. — Svenska tidningar var
hans dagliga lektyr. Svenska voro hans
tavlors motiv. Sverige lärde han sina
barn att älska; sonen Benno, en lysande
intelligens, kamraters föredöme i allt gott,
var svensk student och läste nu på
graden i Uppsala. Sverige hägrade som
det längtans mål, där han ville verkat
och arbetat, som det förlovade landet,
dit han till sist skulle få komma, om ej
förr, så när det blev tid att vila. Men
när det ej kunnat ske i hans krafts
dagar, så blev det aldrig. En gång hade
han kunnat få denna sin
hemlandslängtan tillfredsställd. Det var när han 1878
blev ombedd att komma till Göteborg
och där förestå en konstskola. Att man
därhemma den gången låtit sitt val falla
på honom, berodde kanske till en del
därpå, att han gjort sig känd som en
upplyst och fördomsfri konstnär, vilken
ville framåtskridande och som, när det
blev fråga om opposition mot gammal
slentrian, kraftigt ställde sig på
opponenternas sida, oaktat han annars, som
han själv sade, ej var någon »stridens
man». Han avböjde erbjudandet.
Måhända var tidpunkten ej lämplig för
honom, eller ville han ej binda sig.
Fastän en och annan av Nordenbergs
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
