Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bengt Nordenberg i Rosenstrasse 3. Av Anna Emilia Wengberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Nordenberg i Ro s enst rasse j
Kölnerdomen i fjärran, till gamla städer,
Rathingen, Gerresheim och allt vad de
hette, små och glömda, men rika på
medeltida och ännu äldre minnesmärken,
slott, kloster, kyrkor m. m., eller till de
obetydligaste små värdshusidyller vid
Rhen, Anne-Bill och sådana fler, där
man kunde få lära sig att beundra den
stolt förbiilande floden, som vid första
bekantskapen tett sig så föga tilltalande.
Mångskiftande och mångbesjungen, var
den kanske ståtligast om våren, när
islossningen försiggick i dess övre lopp
bland de höga bergen. Då vallfärdade
de goda diisseldorfarna mer än annars
till stranden av Rhen för att skåda de
väldiga ismassor, som kommo åkande
mot havet med infrusna träd, buskar,
smörbyttor och andra husgerådssaker,
som de infångat på vägen.
Vid de ovannämnda utflykterna
följdes i allmänhet gamla och unga åt. Så
var seden, det var nöjet. Utan de gamla
ingen glans över tillvaron! När
»skandinaviska klicken», vartill även räknades
en och annan tysk familj, gav sig åstad
på sina »lantpartier», var det
Nordenberg som kom i teten med rocken över
armen, fåordig, men road. Likaså
deltog han gärna i skandinavernas
gemensamma fina små julfester i
»Stockkämp-chen», »Tonhalle» eller »Breidenbacher
Hof». Den årligen vid fastlagen
återkommande storslagna konstnärsredouten,
som försiggick i »Tonhalles» alla stora
salar, samt det ståtliga karnevalståget
genom gatorna, vilket aldrig fick ge sina
föregångare efter i konstnärlig hållning,
voro tilldragelser som berörde hela
staden med omnejd. För dessa festliga
tillställningar kunde de gamla
konstnärerna ej förbli likgiltiga, de hade därtill
allt för ofta fordom själva varit bland
de uppoffrande arrangörerna.
»Nordenberg hoch!» ropade också »prins
Karneval» framför Rosenstrasse 3. — Vid dylika
Fru Nordenberg.
tillfällen erinrade sig Nordenberg gärna,
hur han förr i världen om »Martinsabend»,
enligt bruket i Rhenländerna, följt sina
barn ut bland andra små, som med
kulörta lyktor i händerna drogo genom
gator och parker — en böljande ljusflod
från tomtarnas värld; de små
Norden-bergarna då med av »pappa» själv
ur-hålkade och med ljus försedda pumpor
som lyktor, mildare lysande än de andra.
Ibland var det litet nog, som roade
honom. Han tyckte om ett och annat
avbrott i enformigheten och funderade i
största stillhet ut små nöjen åt sig. Man
kunde t. ex. helt plötsligt, en kulen dag,
finna honom i färd med att lappa sin
röck framför atelierbrasan. Hans
förtjusning var uppenbar, liksom också, när
han gav sig till att försvinna i
plommonträdet, för att taga ner frukten. Då sjöng
han i trädet: »där satt en fågel på
lindekvist —», men av skörden behöll han
endast föga för egen del: »Om jag äter
2 plommon eller 10, är jag lika lycklig»,
i var hans filosofi. När man såg honom
sitta gömd däruppe bland grenarna,
kun-[ de man så väl förstå, att han var
den-l samme som en gång för länge, länge
sedan på bara små fötter, över daggiga
berg, fört sin hjord på bete. Hela trädet,
i där han satt, blev till en sagobok, och
787
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
