Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bergtagen. (Fritt efter en gammal dalasägen.) Av Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERGTAGEN
(FRITT EFTER EN GAMMAL DALASÄGEN)
Av KARL-ERIK FORSSLUND
Ho Rangila i Råberg,
hon visar sig för den, blott den,
som ej fått sina ögon stängda.
Han Rombo Erik mötte henne,
hon sade: kom och bli min vän! —
Hon hade granriskläder — känn
den doften! tänkte han. De voro
med purpurkottar grant behängda,
och under dem han anar skuldror
och bröst och höfter yppigt svängda.
Hon var den skönaste bland huldror,
ho Rangila, ho Rangila,
ho Rangila i Råberg.
Han följde henne in i berget,
blev borta, ingen visste var.
Ar gingo — han kom hem och bad
om mat och sade: Gammelfar,
tre torsdagskvällar nu i rad
låt alla kyrkans klockor ringa,
så blir jag fri! — Men hur de klinga,
han får ej ro, han hör ur berget
en klang mer stark än orgelns brus,
en sång mer ljuv än brasans sus
på stugans härd, en röst som dårar
hans sinnen mer än fåglars jubel
den ljusaste av unga vårar.
Ho Rangila, ho Rangila!
Hon ropar, viskar, väntar varm
med rosenkind och liljebarm,
ho Rangila i Råberg.
Han gick sin väg, och veckor runnö —
blev borta åter, åren svunno.
Då kom han hem en gång igen
och bad om mat och sade: Vän,
säg, ser du hur det lyser
hos Rangila i Råberg?
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
