Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några minnen och bilder från en sångarfärd till Java. Av Sven Scholander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Scholander
norrut, representerande en landet självt
så gott som främmande religion och
konst, som därför också av senare
generationer totalt negligerats och sålunda
dömts till undergång. Först under de
sista årtiondena har ansvarskänslan väckts
för dessa Javas enda konstskatter från
gångna tider och därför ha i elfte stunden
stora restaureringsarbeten överallt
igångsatts, där ännu något stod att rädda.
Såsom nummer ett får räknas det stora
monumentet Boro-Budur1. Och
intresseväckande seder, sådana som de i
det egentliga Indien uppstått ur väl
huvudsakligast religiös ritus:
masstvag-ningar i heligt vatten, religiösa
processioner i sagolik prakt, i lika sagolik
utstyrsel skymtande Rhajas med hästar
och elefanter, bärstolar och lysande
följen — allt övrigt att förtiga: intet och
åter absolut intet!
Sen man under en vecka — högst! —
sett sig mätt på infödingarna i deras
ofrånkomliga, utsökt vackra och pittoreska
battiksarongs — ett kjolliknande, till
fötterna räckande skynke, som bäres av
såväl kvinnor som män, med i
oändlighet växlande mönster och i färger som
mest hålla sig i brunt eller rödbrunt,
mörkblått och vitt —- männen dessutom
med en liten mössliknande turban i
samma färger och kvinnorna i koftliknande
kabajor i vitt eller kulört, de med små
trippande, halvspringande steg kring
gator och vägar löpande ambulerande
handelsmännen, som på ett bambuok över
ena axeln bära omkring hela sin butik,
det må nu vara lervaror, grönsaker,
läskedrycker, krambodvaror eller hela
små restauranter med eld i spiseln,
rykande matgrytor och nödig servis,
beundrat några konstfulla ris- och
socker-fältsanläggningar, vari javanerna äro
stora mästare, sett wajangspelen och hört
1 Se Tyra Kleens uppsats om Boro-Budur
i Ord och Bild 1920 sid. 272—276.
gamelan, m. m. m. m. — ja, så börjar
man tycka sig strängt taget ha sett
allt det bästa som står att få se av
inländskt folk och deras seder.
Javanen är muhamedan men en särdeles ljum
sådan, man ser honom aldrig förrätta
någon som helst andakt, arabens
bönematta är en för honom tydligen okänd
lyxartikel, och i vilket väderstreck Mekka
och Profetens grav ligga, det låtsas han
åtminstone aldrig om att han vet. Någon
»helig flod» finnes ej på Java — det
begreppet hör ju för resten buddhisterna
till — och religiösa masstvagningar
förekomma således ej, om man också kan
konstatera att javanen är en mycket
vattenälskande individ. Det badas och
plaskas överallt och i de minsta dypölar,
vatten för det mesta, som man
sannerligen icke skulle vilja tvätta händerna i
en gång och som javanen också på det
mest ogenerade sätt förorenar. De små
rinnande vattendikena förekomma
överallt, löpande från risfält till risfält, från
kampong (by) till kampong, och i detta
badas det, tvättas det och slås det ut
allt avfall, fullkomligt ogenerat och utan
en tanke på grannarna, så nog är
javanen renlig alltid.
Nå men heliga män och botgörare,
pilgrimer och asketer? Jag har ju redan
sagt att javanen är muhamedan men
en särdeles kallsinnig sådan, och då
ligger det ju i sakens natur att allt
dylikt av honom alldeles negligeras, att
icke säga föraktas. Han företar <?» gång
i sitt liv en pilgrimsfärd till Mekka, då
han passar på att fä en lastrumsplats i
en av de härför särskilt avgående
ångarna, och kaptenen på en dylik —
min nyvordne måg för resten —- har
förtalt mig att stämningen ombord under
en sådan »helig» färd är så långt ifrån
att vara »religiös», att alla officerare
få gå med laddade revolvrar, beredda
att på eftertryckligaste sätt rycka in, när
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
