Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georg Nordensvans bok om Carl Larsson. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
att Nordensvan på det mest betryggande
och oppositionella sätt höll på det
realistiska och »rätta». För 21 år sedan skrev
jag i denna tidskrift om Georg
Norden-svans utmärkta bok De bildande
konsternas historia under det nittonde
århundradet, att »ingen i vårt land haft så stora
förutsättningar som Georg Nordensvan att
skildra samtidens konstliv». Han hade
nog ändrat sig litet sedan åttiotalets mitt,
och jag själv också gudskelov. Och Puvis
de Chavannes, som han då beskyllde för
att måla »löjliga gubbar», hade 1901 i
boken berömts för »ädel harmoni». Nu,
då Nordensvan kan skåda tillbaka på ett
så ofantligt och värdefullt arbete i
konsthistorien — jag påminner om hans
gedigna och friska Svensk konst utg. 1892
och hans kanske största och
betydelsefullaste arbete Allmän konsthistoria, utgiven
1911 —1913, vet jag ingen som skulle
kunnat skriva den grundliga, opartiska och
fylliga boken om Carl Larsson, såvitt det
är möjligt ett par år efter konstnärens död,
bättre än just Georg Nordensvan. Han
hade varit med redan i Grez och sett Carl
Larsson från 1880-talets början. Och han
hade den känsla, den beundran för
människan-konstnären, som förenad med
vördnad för sanningen gjorde honom särskilt
skickad för det stora värvet. Ty det är
en stor och ansvarsfull sak att ge den
första omfattande skildringen av den, som
under ett kvarts sekel var ej bara en
förgrundsfigur i svensk konst utan också
rentav en sorts representant för Sverige.
Liksom en kanonkula har sin
»utgångshastighet», har en människa från
början sin själiska intensitet, som skiljer de
små från de stora. Vi må, mätta efter
allra högsta mått, vara >lika goda
kålsu-pare», men jämförda med varandra skiljas
vi åt genom avgrunder. De flesta
människor bruka ha litet svårt att hålla
ihop två olikartade egenskaper. De
häpnade över att Larsson hade så gott
humör och kunde inte tänka sig, att detta
var förenat med den från barndomen till
det sista räckande förmågan av att lida
djupt. Det hårda, trägna arbetet och den
stora smärtan äro ofta att finna hos dem,
som skapa skönhet. Den som skriver detta
har känt Carl Larsson under ett kvarts
sekel och vet med vilken lidelse
konstnären hängav sig åt båda.
Att säga om Carl Larsson skall förbli
en stor konstnär går ej ännu. Själv tror jag
det. Samma svenska konstnärer, som på
1880-talet framhöllo BastienLepage som den
stora ledstjärnan, avböjde att alis låta honom
få vara med på utställningen av modern
fransk konst i Nationalmuseum 1917. Då
Jens Thiis höll ett av sina första föredrag
i Stockholm, hade han ej nog högtidliga
ord om Böcklins storhet. På tre år har
ingen sett i de stora Böcklin-folianterna
på Nationalmuseum. En sorts skepsis mot
oryggliga konstdomar måste framkallas hos
en någotsånär grubblande betraktare redan
vid tanken på ett par decenniers
konstvärdeändringar. Kanske blir Midvinterblot, vars
uppsättande på den föreslagna platsen
Richard Bergh egendomligt nog påstod skulle
>riva sönder den nya museiplanen», ansedd
som det bästa i hela Larssons produktion.
Det vore nästan lika förargligt för en
konstprofet som för en politisk spåman, om man
grävde upp deras gamla siande. Men att
Carl Larsson var en ovanligt betydande
människa, det torde allt vara bra svårt att
komma ifrån, då man läser Nordensvans
av värdefullt material proppfyllda bok.
Verkar han sympatisk? Vissa utpräglade
karaktärer framkalla både stark sympati
och antipati, så Karl XII och Bismarck.
»Le caractère d’Alcibiade me plait
infini-ment>, skrev en gång drottning Kristina
bland allt hennes obligatoriska hyllande av
dygden. Jag känner dem, för vilka Carl
Larssons karaktär verkar sällsynt
motbjudande, för mig återigen — och det torde
inte vara någon originalitetsjakt — står
han som det mest intagande och rikaste
jag någonsin mött bland män. Av största
psykologiska intresse är det, att i
Norden-svanska boken få jämföra de två stora
yverborna och fritänkande vännerna från
1880-talets början August Strindberg och
Carl Larsson, båda slutande i någon sorts
religiös ödmjukhet och båda, trots alla olika
ståndpunkter under olika tidsperioder, i
grunden precis likadana som då de
började. Det är två sidor hos svensken som
spegla sig i de två stora männen.
För den, som älskar den egendomliga
varelsen människan och aldrig kan bli
full-synt på allt det märkliga och olikartade
som kan leva och växa i ett
människohjärta, har det en magnetisk dragning att
få blicka in i det Carl Larssonska psy-
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
