Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den förtrollade trädgården. Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den förtrollade trädgården
vildt forsande ström. För att draga upp
teckningen av den tillbedda behövdes
ingenting avgrundsaktigt. Arla av Dolcke
var trevlig och glad. Muntra gråa ögon
i ett mjällt ansikte. Gestalten inte stort
längre än min, men smidig och full av
behag. Vid hennes vänstra mungipa
djupnade en liten grop, vilken satt där
alldeles som på beställning.
»Nog har han väl kysst henne och
det inte en utan många gånger», flög
det igenom mig. Men eljest frågade jag
visst inte efter något sådant som kyssar.
I ladans atmosfär av sol och mögel
kastade jag oss alla tre huvudstupa in i
den stora lidelsen. Jag var fru Arla och
hon var jag, och båda två voro vi över
örona betagna i baronen. Jag mycket
mera än hon för övrigt och på ett helt
annat vis. Vid sidan av mig var hon
vad en Wienervals är jämförd med en
fuga, satt för stor orkester.
Och jag var lika gammal som hon,
tyckte jag, ja äldre. Född fullvuxen
kände jag mig i det ögonblicket. Allt
vad stora människor prövat eller kunde
pröva levde upp igen på denna
hemlighetsfulla höskulle, där ångorna från så
många svunna skördar trängt igenom
tak och väggar som de trängde igenom
alla mina sinnen, bräddande
förnimmelserna lika ymnigt som en stor djup skål
står bräddad med vin.
»Detta kan bli allt vad man vill»,
tänkte jag, »himmel och avgrund. Det
finns råttor häruppe, det finns möss och
en massa spindlar och otyg». Men gick
jag bort och ställde mig vid
fönsterluckan, kunde jag se ned i en
gammaldags trädgård med hundraåriga lindar,
vilken tycktes mig full av förtrollning.
Ty det var där fru Arla brukade möta
sin baron.
Åtminstone tisslades och tasslades
det en hel del om den saken, icke minst
hos mina släktingar. Den unga frun
aktade sig för att utmana den allmänna
meningen, men gjorde för övrigt vad
hon ville. Med mina fastrar umgicks
hon icke alis -— de voro alltför enkla —
och varför hon tagit mig till nåder fick
jag aldrig rätt klart för mig. Kanske
var det därför att jag varit sjuk. Hon
språkade högst nedlåtande med mig, och
ibland tog hon mig in till sin mormor,
gamla Hennes nåd.
Det var på eftermiddagarna, när det
led mot tedags. Hennes nåd satt inne
i sitt gula förmak, där inga överdrag
täckte stolarnas glatta, randiga silke ens
på sommaren. Hon hade varit mycket
rik och skulle stamma från en rysk bojar.
Hur hon kommit att gifta sig in i en
svensk släkt vet jag icke. Det var för
över ett halvt sekel sedan, och fast
hon levat i Stockholm i många år,
märktes det strax att hon var utländska. På
det avlånga bordet framför hennes
länstol puttrade en samovar av silver som
ingen tycktes bry sig om att hålla blank.
Fru Arla och jag drucko vårt te i tunna,
rosiga, något spräckta koppar från
Marieberg, men Hennes nåd drack ur ett högt
glas, där en citronskiva simmade
omkring på den guldklara drycken. Detta
gjorde djupt intryck på mig, och så ofta
jag bara vågade, måste jag titta på den
gamla.
Hon var liten och mager, klädd i
vit silkesschal och svarta glasögon.
Hoptorkad som en mumie, rörde hon
oupphörligt sin smala underkäke, antingen
hon åt eller ej. För det mesta satt hon
tyst, och när hon läppjade på den fulla
teskeden, var det som om hon utfört
något slags besvärjelse. Huvudet vände
hon till höger och vänster, och om
hennes blick föll på mig, djärvdes jag
knappast röra vid kakorna på min tallrik.
Orden stockade sig på min tunga,
tankarna i min hjärna. Jag undrade bara,
hur hon kunde sänka sig till något så
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
