Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - I alla tonarter. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helena Nyblom
där. Man har sett den sagolika staden i
morgondimman och i solhettan, under
stjärnhimlen och i åskvädret. — Man behöver
inte alis resa dit. —
Jag kommer ihåg, en dag då man
omtalade denna bok i ett sällskap där Anders
Zorn var närvarande, att han plötsligt sade:
»Ja jag kan inte måla så bra, som Elsa
Dovlette målar i ord»
Nu har hon flyttat till Monaco och
har levat där i flera år. Omgivningarna
äro ju för många svenskar mera välkända
än vad man kan säga om Konstantinopel,
men de flesta som besöka Rivieran känna
den dock blott rätt ytligt, från några
månaders hotelliv, varemot Elsa Dovlette har
sitt hem där och har sett stället och
folket under alla årets tider.
Utom skildringarna från Rivieran
innehåller boken en mästerlig berättelse om
en sydfransysk gård under kriget och en
minnesteckning (i sagoform) över
författarinnans avlidne far, professor Johan Lindberg.
Och så mitt i allt detta brokiga,
fantastiska, tragiska och främmande, har det
ro.it henne att skriva en berättelse från
Stockholms borgareliv, som hon kallar
»Lyckans underliga vägar», så full av
översvallande sund humor, att den påminner
om Anna Maria Lenngren. — »I alla
tonarter» heter ju boken, och berättelserna
äro mycket olika, inte blott vad ämnen
beträffar, men i klangen — i tonarten. —
Det är en beklämmande melankolisk klang
i den lilla berättelsen »Dimbild», där man
ser en ensam människas tysta, förtvivlade
kamp för tillvaron, en avsigkommen
adelsman som försöker hålla sig uppe med vad
han dagligen kan vinna i Monte Carlo.
Men han förlorar nästan alltid. — Inte
mindre sorglig är berättelsen »En existens»,
som innehåller den lilla fattiga, utpinade
skräddarens ömkliga öde, varemot
berättelsen »Rigoletto» lyfter sig till verkligt
stor tragik. Man sjunker sällan ner i
realismens kvävande siam, eftersom det är
en konstnärs hand som har tecknat
bilderna och förstått att smycka dem med
ali den poesi som dock alltid finnes i livet
— för den som kan se det. (»En existens»
förefaller mig dock som den enda
pinsamma berättelsen i samlingen.) Så komma
andra tonarter!
Det är alla de underliga berättelserna
från Monaco under stora saisonen och un-
der krigsåren: »Den lilla madonnans stora
underverk», »Röda portens madonna», »S:t
Devote och Devote», »Arbetet och glädjen».
Här lär man känna Monacos dubbelliv,
det praktfulla, ytliga livet i spelsalarna och
folkets arbetsamma, ofta så fromma liv
däromkring. I »Röda portens madonna»
möter oss den lilla Ninette, dotter till en
ung skön hetär, som har sitt liv och sitt
arbete i spelsalen.
Ingenting kan vara mera rörande än
denna lilla flicka i sin uppriktiga fromhet.
Hon är inte pjoskig eller sentimental men
så ärlig och så tjusande i sin barnsliga
oskuld, att man känner hela hennes
historia som en levande verklighet.
I »S:t Devote och Devote» och
»Arbetet och glädjen» framställes den häftiga
kampen mellan det goda och det onda,
som försiggår i stora dimensioner i detta
paradis, så missbrukat och fördärvat av
människor. Men diktarinnan blir aldrig
predikande eller sötaktig. Hon sitter inne
med ett stort sinne för skönhet och en så
frisk humor, att man följer henne som en
säker guide i dessa förtrollade trakter.
Det är inte blott människor och
människors öden och naturens mångskiftande
härlighet som intresserar henne. Hon har
också en djup blick för djurens naturell.
En hel berättelse är tillägnad hennes »vän»
—- en väldig, vild, dansk hund, som en
tid var hennes trogna tjänare men blev
bortskickad av hennes man, och vars hela
känsloliv hon har uppfattat och återgett
så att man känner för den som vore den
en människa. I den första berättelsen i
boken: »Den gamla gården» låter hon hela
handlingen utspelas för en katts ögon. Det
är katten som ser den präktiga gamla
franska gården intagen av tyskarna Det
är katten som uppehåller sig där under
hela invasionen, och det är katten som ser
familjen återvända. Katten är
huvudpersonen i hela historien. Men hur klart får
man inte för sig händelsernas gång! Först
kattens förskräckelse vid att lämna det
gamla hemmet, där den varit så lycklig.
Därefter dess fasa vid tyskarnas intåg,
dess resignation och slutligen hänryckning
vid familjens återkomst. Det är tydligt
just så en katt ser på sakerna, och dock
är det på samma gång den livligaste,
sannaste skildring av de stora händelserna.
En katt finnes också i »Den lilla ma-
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
