Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Rodin. Hans verk i Hôtel Biron. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
Jules D al o u.
I brons hos herr Carl G. Lazirin.
vinkel kan betecknas som naturalism.
Naturalism och impressionism begränsa
Rodin i hans skapande och utstaka hans
särställning. Det ger honom en
egendomligt isolerad plats — både före och
efter honom ha nästan alla betydande
skulptörer inspirerats av klassiska
stilideal; människokroppen har för dem
varit mål, för Rodin är den medel — att
uttrycka den suveräna rörelsen. Men
även mot den samtida impressionismen
inom måleriet, som han i stort sett
tillhör, bryter han av med subjektiv skärpa.
Den nöjer sig ju oftast med ögats rika
och snabbt vibrerande bild, som den
visserligen intensifierar men aldrig lyfter
ut över sig själv, aldrig förklarar, aldrig
tränger in i och omdiktar. Men då
Rodin i sin lidelsefulla strävan att uttrycka
rörelsen låter varje del av en kropp
genomträngas av den och sedan liksom
slungar den ut ur kroppen och ger den
frihet, då spränger han den stil, som
historiskt binder honom, utan att kunna
helt lämna den och nå fram till en
starkare grundval för skulptural form. Det
är hans tragik som konstnär, att han
.levde i en utpräglat målerisk,
oarkitektonisk tid. — Men låt oss gå till hans
verk.
I Musée Rodin möter han oss, nu
efter döden, med sitt livs hela brusande
rörelse. Han tränger sig på oss med
sin ropande, ilande mångfald och griper
oss. Men inte helt. Vi ha fostrats av
egyptisk stränghet, av grekisk klarhet
och rytm. Och vi erinras om våra
vördade lärare redan i förhallen, där några
mäktigt enkla marmortorson från den
Phidianska storhetstiden resa sig mot
väggarna. Stig bara över tröskeln och
jämför denna härliga antika sten med
kristallerna ännu glittrande i mejselns
spår, så genomlyst av sol, så lik en
levande människas hud med muskler och
blod, jämför den med Rodins
marmoryta -— i »Kyssen» eller »Havet» eller
någon av de andra — vad den är
blåkall och livlös trots sin sensuella
smeksamhet, obestämd och förflyktigande —
likt smältande socker. Det är inte bara
materialets fel — svagheten i hans
sten-behandling förstår man bäst, om man
jämför marmorgrupperna med deras
repliker i brons, som förlorat ali charm
och flyktighet, stå där döda och degiga.
Stenens liv låg bara på ytan. Denna
yta är nog på sätt och vis uttrycksfull
— men det är en målerisk eller kanske
snarare grafisk skönhet. För
kvinnokroppen blir en sådan valörernas form
naturligast, ljus och skugga smeka fram
den, konturerna lösas upp i skimrande
halvdunkel, inom sig själv får den också
en viss melodios rytmik med samma
mjukt sjungande båge upprepad. Den
mister sin individuella karaktär och
spelar som ett lydigt instrument för
kärlekens alla rörelser. — Men betrakta nu
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
