Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Rodin. Hans verk i Hôtel Biron. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
o
Gråtande kvimia.
med rätta klandra: bristen på dekorativ
förenkling och koncentration, som
framträder alldeles särskilt stark, när det
gäller att sammanställa flera figurer.
Ro-dins naturalism kan härvidlag tillåta sig
sådana smaklösheter som »Ugolino och
hans söner», en gyttrig grupp av
kroppar, krälande på ett veckigt skynke —
avståndet är inte alltför stort till en
skulpterad jaktscen, som jag sett i Paris,
med hund och villebråd i vild fart
rullande ned för en gräsvall med buskar.
Men sådant är franskt, och man måste
alltid fasthålla att Rodin är alltigenom
fransman, både i sin naturalism och
impressionism, hans föregångare heta Rude
och Carpeaux.
Men — för att göra mästaren
rättvisa — låt oss gå till hans mästerverk:
de större bronserna. I »L’art» har
Rodin själv angett sitt konstnärliga mål:
Att framställa känslorna, det inre, ge-
nom musklernas rörelse. Han har ofta
lyckats. I »Kopparåldern» ger han
vaknandet, själens långsamma gryning: Det
lätt dröjande, lyfta benet, den vänstra
lyfta, halvöppna handen, den svaga
kontraposten, den lyfta högra armbågen, det
svagt tillbakaböjda huvudet, den
halvöppna munnen — allt är obestämt
begynnande. »Johannes Döparen» uttrycker
det fasta, eviga framåtskridandet: Det
just förflutna häftar vid den bakre hälen,
som redan börjar lyftas, nuet klingar i
den främre fotens starka steg och med
den framåtsträckta handens krökta finger
drar han till sig det snart kommande.
— Det är Bergsons tidslära
förkroppsligad: I varje ögonblick är hela livet,
framtiden och det förgångna, ett
ständigt nuflöde. Man erinrar sig Rodins
egna ord i hans samtal i »L’art»:
»Rörelse är övergången av en attityd i en
annan» och »det är konstnären som har
rätt och fotografen som har orätt, ty i
själva verket stannar aldrig tiden». Här
sammanfattas aforistiskt det intressanta
sambandet mellan impressionismen och
tidens och rörelsens tänkare. Till slut
blir det väl också impressionismens
egentliga innebörd att ha gestaltat
rörelsen just i sådan Rodin-Bergsonsk
mening. Men — som jag nyss framhöll
— Rodin bryter på ett sätt av mot
skolan. Han liksom lösgör rörelsen och
symboliserar den. Den blir självständig,
oindividuell. Det ger hans realism en
särskild karaktär. Han har nog följt den
maxim, som han själv format, att ödmjukt
och träget studera naturen och lära av
den, men hans intensiva iakttagande av
rörelsen (på modeller, som oavbrutet
vandrade omkring i hans ateljé) och hans
studium av människokroppens anatomi
ha liksom kluvits och fallit i sär i
verket. Därför kan en kropp vara
realistiskt skildrad och ändå inte riktigt bära
upp sin rörelse.
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
