Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Människan Strindberg och hans senaste biografier. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Människan Strindberg
mera rättrogna radikalerna dela upp
Strindbergs liv och verk i en riktig och en
oriktig del utan vill se ämnet i stort och
som en helhet, utgående från mannen själv.
Han är den förste som i någon mån
opponerat mot de gängse föreställningarna om
lättvindigheten och fullständigheten i
författarens och människans
idé-omkastningar. Mellan varje ombyte lågo år av
själsstrider och lidande, skriver han. Den
Brandes’ska vittigheden »ateist i måndags»1
träffar icke pricken i ett idéliv som,
antingen det var accepterande eller polemiskt,
dock ständigt uppfattade ställningen till
tro och religiöst liv som av allra största
vikt. Hedén understryker också mera direkt
än Hellen Lindgren, som dock stod på
samma grund, möjligheten att komma in
till några bestämmande grunddrag i detta
flammande och fladdrande väsen ■—-
»upproriskt kristen», »demokrat», »moralist».
Men i denna analys framträder emellanåt
ett drag av ursäktande gent emot dettä
fenomen av ombytlighet. Den halvt
polemiska ställningen till en fastslagen
allmänmening om den fullständiga opålitligheten
i Strindbergs idéliv har väl medfört denna
ton av ursäkt. Men jag tror att positionen
är oriktig. Strindberg har själv i tid och
otid påpekat sina omkastningar, därför att
han ansåg sig i sin fulla rätt. Endast på
så vis kom han i tillfälle att utföra sin
säregna uppgift i ett samhälle av så
självklar konservatism som det svenska och
bland människor med en sådan läggning
för andlig bekvämlighet som svenskarna.
Strindberg hade partimannens eldighet och
metoder, men hans kamp var den
partilöses. Hans unika ställning var att klarare
än någon annan individ uttrycka den
moderna tidens ovilja att slå sig till ro på
någon sanning. Så länge det har funnits
liv i honom, har han värjt sitt oberoende
åt alla sidor med en envishet och en
misstänksamhet som haft både hemska och
komiska poänger. Att frigöra sig från ali
bundenhet har varit den mäktigaste
impulsen i hans liv; och när han icke genast
kunnat det, när han känt beroendet av
kärleken och tacksamheten, har hans reak-
1 Då Strindberg en tid efter Giftas-processen
uppträdde som utpräglad gudsförnekare, sade
häpen Georg Brandes till Edvard: »Jag trodde han
var deist!» Varpå brodern svarade: »Han blev
ateist i måndags.»
tion blivit så våldsam att den fört honom
intill och över galenskapens gräns. Det
finnes två dokument på denna våldsamma
reaktion. Det ena är »En dåres
försvarstal», som icke kan på något sätt förklaras
ur vad han verkligen upplevat; det är
endast medvetandet om att vara bunden
med de starkaste band vid en individ som
hans intelligens vägrade att erkänna som
jämbördig och naturligt samhörig med
honom — det är endast detta medvetande
att trots allt vara fånge som kan kasta
en smula ljus över det vilda hatet. Det
andra dokumentet är »Svarta fanor», där
han bryter band av tacksamhet och
tillgivenhet med ett raseri som inte heller
kan motiveras med vad som verkligen
sker: det verkliga motivet är att han känt
trycket och sugningen från en krets och
särskilt från en man som stått honom för
nära: Geijerstam.
Det ytterliga frihetsbehovet blir med
en sådan uppfattning det grundläggande
draget hos mannen1. Det ger till en del
förklaringen på det abnormt passionerade i
hans polemik mot gamla vänner och
liktänkande: han har aldrig varit så grym mot
Wirsén som mot Geijerstam och Heidenstam.
Det gör också klart att han aldrig kunde stå
under ett baner och kämpa samma kamp
under större delen av sitt liv. Hans bästa
och hans sämsta karaktärsdrag gå tillbaka
till samma urkälla: hans meningar bero
aldrig på konjunkturer, de springa direkt
upp ur hans stämningar och erfarenheter
och ur begäret att komma före alla andra i
upptäckande; hans patos är att utgrunda
vad livet är och hur det kan levas, och
det slocknar först med livet självt.
Det är, såvitt jag kan minnas, ganska
sällsynt att Strindberg själv tar upp till
granskning detta sitt växlande av
ståndpunkter. Han har känt det lika naturligt
som att andas, då han kom »til andre
Resultater». Behovet att tycka och att
genast ge form åt tyckandet var rotat
djupt i hans innersta. Men det finns ett
par tämligen litet beaktade sidor i sista
delen av Tjänstekvinnans son, där han
försvarat sin ståndpunkt och sina metoder.
1 Sedan detta skrivits ser jag i en samling brev
från Strindberg till Isidor Kjellberg, publicerade i
danska Politiken, följande ord: »Ser du, min
intelligens kan icke bli stående yid ett program,
därför är jag längst framme och friast
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
