Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Människan Strindberg och hans senaste biografier. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atigiist Brunius
ungdomens rika umgängesliv i Stockholm
och Uppsala. Han hade väl organ även
för vänskap i de mest osjälviska former
— det finns ju tecken som tyda därpå
—-och han var, som Hedén förträffligt säger,
den mest tacksamme på samma gång som
den mest otacksamme. Den unge och den
gamle Strindberg hade en synnerlig
förmåga av älskvärdhet och hänsynsfullhet
mot dem som mötte honom med
förtroende och som icke genast väckte hans
antipati. Och det låg i hans karaktär icke
en skugga av det alltför vanliga
streber-väsen som klänger sig fast vid berömda
namn och frotterar sig med storheter, men
som när han själv var en storhet drog en
gräns mellan honom och obskyra och unga.
Men han kom ganska tidigt till samma
ståndpunkt som Ibsen att en författare icke
har råd till vänskap: det förvillar honom
och skadar honom i hans offentliga gärning.
Man kan, då man granskar en del
uttalanden och anekdoter från Strindbergs
kritiska tid före 1885, komma till att undra
över att ett personligt umgänge med
betydande och mera balanserade personer
icke kunde göra något för att lena upp
de fräna och hetsiga dragen i denna
karaktär. Är det orimligt att förutsätta att
svenskens ringa förmåga av naturlig
umgängeston och de konventionella skrankor
som aldrig synas bli rivna i Sverige något
påskyndat och stärkt utvecklingen av det
folkskygga och osociala hos Strindberg?
Det är tyvärr för många tecken som stödja
en sådan tanke. Man ser hur väl han
fann sig med en sådan man som
Nordenskiöld och hur illa med många som dock
i politiskt avseende icke behövde vara
bortstötta och hur omöjlig att uppnå
kontakten var med några av tidens ledande
män. Det är rätt underligt att läsa ett
par rader av Snoilsky i ett brev till Retzius,
1884, då han vill veta hur Strindbergs
person förefaller. »Jag har hört flera säga
att den obehagliga känsla, som vissa bland
hans skrifter framkalla, alldeles icke lär
uppstå vid beröring med mannen, som skall
kunna visa sig älskvärd och vek. Han är
för visso en psykologisk gåta.» Den som
skriver dessa ord är en man som haft stora
sympatier för Strindberg, som tagit intryck
av honom, som trots allt fortfar att beundra
hans stora kraft. Men det skulle icke
falla honom in att släcka sin nyfikenhet
över den psykologiska gåtan på det enklaste
viset, genom att anordna ett närmande,
skaka hand med personen, stå öga mot öga
med honom. »Jag har hört flera säga—»t
Till detta kan fogas den av Gurli Linder
berättade episoden (i »Sällskapsliv i
Stockholm under 1880- och 1890-talen») då
Viktor Rydberg avböjde ett sammanträffande
med Strindberg, som själv kunde i en spegel
iakttaga hur energisk denna vägran var.
Den oresonliga ovilja han mot slutet av
sitt liv visade allt som härrörde från
Rydberg kan ha skärpts av en sådan pinsam
erfarenhet, som för honom aldrig var en
obetydlighet.
Hur mycket friare, mänskligare och
därigenom mera uppfostrande var icke det
mottagande han rönte av de stora norska
kollegerna Björnson, Lie, Hamsun! Tyvärr
kom detta inflytande en smula sent, liksom
det följande umgänget med Heidenstam
i Schweiz; men det har säkert haft sin
nyttiga effekt på honom, även om det från
början framkallades av politiska
spekulationer från Björnsons sida. Det blev ett
verkligt personligt band mellan dem. Ingen
kan misstaga sig på värmen i det sätt varpå
han ger sitt intryck av Björnson under
Paris-tiden. »Han kände en ovanlig
trygghet vid den väldige mannens sida, och han
kunde icke undertrycka en känsla av sonlig
kärlek.» Har han någonsin skrivit så
oförbehållsamt, så rört om en jämbördig 1
Naturligtvis idealiserar han i längden varken
Björnson eller Lie; men det porträtt han
tecknar av Björnson i Författaren visar hans
utomordentliga skarpsynthet på människor
— en osvensk skarpsynthet, som skapar
större delen av den otrevnad hans svenska
kritici erfara vid läsningen av honom och
den lättnad varmed de vända sig till
nittio-talisternas romantiska generalisationer.
Som bekant tog förhållandet till Björnson
en ledsam ända i samband med
Giftas-åtalet. Felet låg visst icke uteslutande hos
Strindberg: man måste undra en smula
över taktlösheten hos Björnson att så
personligt lägga sig i denna strid, där han
icke var neutral och där till och med hans
storsinthet lätt kunde feltolkas. Hans sista
åtgärd att lämna ett öppet brev att
överlämnas till Strindberg genom Geijerstam
var naturligtvis en förolämpning och gav
dödsstöten åt förhållandet. I längden hade
det icke kunnat gå bättre med bådas per-
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
