Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Människan Strindberg och hans senaste biografier. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Br un i 71 s
o
trofast publik i Sverige svikas. Man vet
ju nu att han i det längsta hade den mest
naiva tro på att han med den eller den
boken skulle nå en väldig popularitet och
slå ned allt motstånd. Jag undrar om icke
den farliga högspänningen i hans själsliv
med övermänniskotendenserna hade rätt
mycket att göra med en efter
Giftas-processen klarnande insikt om att popularitet
var något som han aldrig kunde nå. Det
kan emellertid vara värt att notera att
han i lika hög grad som sin förebild
Dickens hade publiken för ögonen och
ängslades för publikens känslor —
åtminstone under ett tidigare skede. Han
upphörde för resten aldrig att reagera för
recensioner från vilket håll de än kommo.
IV.
Det har bland annat varit avsikten med
dessa rader att i ali blygsamhet peka på
den synnerliga svårigheten att i Strindbergs
fall få klar relationen mellan personen och
diktaren. En sådan svårighet finns
överallt där det gäller personligheter med starka
kontraster och en mångsidig inriktning av
själslivet; men den mildras ofta av en rent
konventionell benägenhet hos vederbörande
själva att hålla i sär det offentliga och
det privata. En sådan benägenhet gör sig
aldrig gällande hos Strindberg. Ställer
man därför den bild av sig själv han gett
med rent litterära medel bredvid de
likartade självporträtt andra av 1800-talets
författare tecknat, blir resultatet både
missvisande och orättfärdigt. Man skulle först
pröva på att i något fall sammanblanda
det offentliga och privata och se allt som
skrivits av samme man, brev och
dagböcker lika väl som diktverk och
avhandlingar, under samma synvinkel, innan ge-
nerella sammanställningar kunde vågas. Och
å andra sidan skulle det vara skäl att med
minutiösare granskning lösgöra ur
Strindbergs opera vad som är i egentlig mening
självbiografiskt; ty det är, som jag ovan
påpekat, visst icke givet att allt som han
själv angivit som självbiografi också är
verkligt. Hans äktenskap kan till exempel
aldrig ha varit så som det tecknas i »En
dåres försvarstal»; Maria är icke ett
porträtt av Siri von Essen utan ett koncentrat
av verkliga taktlösheter och misstankar och
förvridna eller tilldiktade drag.
Även så motsatta naturer som Tegnér
och Strindberg skulle då visa sig ha mycket
gemensamt, dels drag som gå tillbaka till
en nationell urgrund, dels egenheter som
följa av det intensiva levandet i tiden. Man
kommer ingen vart med akademiska
distinktioner som »Apollinisk» och
»Lokenatur» ; den vägen för icke in till centrum;
och det kunde dock vara värt att någon
gång utgrunda det egendomligt labila hos
de svenska diktarpersonerna, som så ofta
ger dem och deras öden en tragisk färg.
Det är en lång rad av brustna eller
bristfärdiga genier under de tvåhundra år som
vår egentliga vitterhet omfattar; i intet av
grannländerna möter ett sådant fenomen.
Och kontrasten är likaledes stor till vår
historias och vår vetenskapliga historias
långa rader av realistiskt tänkande, väl
balanserade män. Finns det kanske en
orsak eller ett komplex av orsaker, och är
det inte bara en tillfällighet? I alla
händelser skall man akta sig att lämna fältet
fritt åt patologerna, som komma med sin
bekväma men omänskliga och ofta falska
metod att klassificera och klichera och att
se varje excentricitet som en fullt
blommande sjukdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
