Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
läsaren med små privata visdomsord och
reflexioner, som han har gemensam med
de flesta författare, vilka utgå från de
äldre engelska humoristerna. Det behöver
ju knappast sägas, att hans styrka som
berättare ligger i förmågan att återge den
verklighet, han själv sett och upplevat.
Därom vittnar i den föreliggande boken
en lustig bagatell som skildringen av
studentexamen; även i bokens längsta novell,
den i övrigt tunna och alltför uttänjda
»Anselmus», består det värdefulla i
teckningen av den bretagneska miljön —
havsluften och det bleka solskenet över de
disiga vidderna och den stillhet som vilar
kring de gråa husen med deras gamla
människor, »som om efter en arbetsvecka,
där varje dag varit några sekler, söndagen
äntligen hade randats». Också miljöns
människoelement, folket; på värdshuset,
framstår i fast och levande belysning;
huvudpersonen åter är oklar och saknar
sammanhang. Ludvig Nordström är en
utmärkt människoskildrare, så länge han rör
sig med enkla själstillstånd och
personligheter. Skall han däremot återge en mer
sammansatt människa, faller han lätt för
frestelsen att göra henne alltför märkvärdig,
han stryker under allting med tumstjocka
streck, och hela skildringen blir krystad
och onaturlig. Någon fantasikonstnär är
han långt ifrån. När han lämnar
verklighetens fasta mark för att ge sig ut på
samhällssatirikerns örnflykt, blir resultatet
något så sällsynt ledsamt som »Herr
På-vers spådom» eller »Tollerman och Poell»,
där hans tillvägagångssätt något påminner
om det välkända att måla fan på väggen
endast för att få nöjet piska honom.
Goethes uppmaning till konstnärerna
att skapa bilder i stället för att prata
tillhör tyvärr de uttryck, som citerats så ofta
att deras prägel genom nötning förlorat ali
sin skärpa. Även med risk att förefalla
banal skulle man dock vilja tillämpa det
på Ludvig Nordström; ett mer slående
bevis på dess sanning än dennes
författarskap får man leta efter.
Hjalmar Bergman vill ej och Ludvig
Nordström kan ej göra anspråk på att det
religiösa inslaget i deras böcker skall tagas
fullt på allvar. Ivan Oljelunds Med stort
G är däremot från början till slut en
blodigt allvarlig religiös uppgörelse.
»I ny jord», hans förra, sällsynt starka
och gripande bok, led både som
konstverk och mänskligt dokument av en
väsentlig brist: den slutade med ett stort
frågetecken, man fick veta, att dess hjälte
frigjort sig från sin gamla, ortodoxt
revolutionära livsåskådning och kommit fram till
en ny, men det framgick aldrig, av vad
beskaffenhet den nya åskådningen var.
»Med stort G» ger oss svaret. Den tar
vid där den tidigare boken slutade. Redan
den yttre situationen är ungefär den
samma: huvudpersonen har rest bort till en
stuga någonstans i Bergslagen för att där
i ensamheten komma till klarhet med sig
själv och de problem, som tortera honom.
Han är rotlös, rolös, sönderfrätt av
ovisshet och ångest. Men under de långa, tysta
dagarna, då intet händer, ser han allt
bestämdare sin väg till räddning ur den stora
meningslösheten. Han blir kristen, ehuru
först efter långa och svåra själsstrider.
Något annat, yttre händelseförlopp har
boken ej; denna andliga omdaning är allt,
den skildrar eller rättare avser att skildra..
Ty hur därvid går till få vi aldrig veta..
»Med stort G» sönderfaller i två alldeles
disparata delar, en första, som återger
huvudpersonens grubbel och inre kamp
under den tid, då han endast otydligt
skymtar lösningen på sitt problem, och en andra,
som utgör en lidelsefull apologi för hans
nyvunna kristna världsåskådning.
Omvändelsekrisens förlopp knappast antydes. Den
säges blott ha kommit med våldsamheten
av ett under, efter en period av djupaste
förkrosselse, den är ett under, ett utslag
av Guds omedelbara ingripande, som
plötsligt omskapar världen och förlänar den
omvände helt nya sinnen och nya andliga
förmögenheter — någonting liknande
Schel-lings intellektuella åskådning, varigenom
man direkt ser sanningen och fattar det
absoluta som enheten av alla motsatser.
I ett sorts företal uttalar författaren
den åsikten, att det skall uppfattas som
löjligt att »en okänd svensk finner meningen
med livet». Han måste ha en mycket
mörk syn på mänskligheten då han tror det
fresta till löje, at? en människa ger uttryck
åt sin innersta övertygelse. Ty man
behöver inte ett ögonblick tvivla på att »Med
stort G» är ett fullkomligt ärligt
vittnesbörd, utan alla biavsikter och sidoblickar,
om en inträdd total förändring i författa-
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
