- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
356

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om Sophie Elkan. Några personliga intryck. Av Jeanna Oterdahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jeanna Oterdahl

och aldrig med något annat slag av
kvinnlig verksamhet. Hon läste och
tänkte, hon reste och umgicks med
människor, alltid med samma hela,
intensivt levande och rörliga själ, men
arbetet var att skriva, och ingen har
kunnat känna större vördnad för
arbetets helgd och för tidens värde än hon.
För arkivforskning och för det slag av
historiskt studium, som gäller det
minutiösa utforskandet av en gången
kulturepoks tanke- och känsloliv ägde hon
stark naturlig fallenhet. Seklet från
omkring 1750 till omkring 1850 var den
tid, i vilken hon kände sig bäst hemma.
Hon kunde tala om dess gestalter,
särskilt naturligtvis om gustavianska tidens,
som om hon sett och känt dem. Dä
Strindbergs Gustaf III för några år
sedan sravs i Göteborg med Lars Hansson

o 1»

i huvudrollen, var hon lycklig över att
i hans framställning återse den Gustaf
III hon själv personligen känt.

»Först skall man veta allt, sedan
skall man glömma allt, och så kan man
skriva. Man skall vara alldeles tom»,
kunde hon säga på sitt paradoxala sätt,
på tal om det historiskt-romantiserande
författarskap, vilket fordrar ett intensivt
forskningsarbete som botten. Hon höll
på en strängt genomförd arbetstid, då
det gäller litterär produktion, och visste
ingenting om det hällningslösa
väntandet på att komma i stämning. Hon
visste, att diktens genius besöker ingen
annan än den som vill redligt arbeta,
och efter det medvetandet handlade hon.
Men att arbeta betydde inte att fylla
sida efter sida, invita Minerva. Det
betydde att avsätta vissa timmar om dagen
till författarskap, timmar som måste
hållas i okränkt helgd och under vilka
hela personligheten inte sysslade med
något annat än den värld, som pennan
skulle bringa i dagen. Det kunde hända,
att »det gick», det kunde också hända,

att ingenting blev skrivet eller att det
som skrevs dugde endast för
papperskorgen. Det var förtvivlat, men måste
bäras: det hörde till det pris som
skulle betalas, och det gick inte att fly.
»Man måste sitta där sina bestämda
timmar, och kan man bara skriva tre
rader som stå, så får man vara glad.»
— Det livliga temperamentet kunde
lägga i dagen ett tålamod så kärleksfullt
som det bara är möjligt, då det gäller
det dyrbaraste i tillvaron.

Sommaren 1914 sysslade Sophie
Elkan med det mycket ansträngande
avskrivandet av en diger dagbok från
gustavianska tiden, som hon fått till
låns av en privat ägare. Författaren
var inte vidare intressant, hon trodde
knappast, att hon skulle kunna göra
något av honom, och hans handstil var
ofta så svårläst, att de flesta andra
säkerligen lämnat honom åt sitt värde. Men
det låg inte för henne att lämna något
halvgjort, och hon fortsatte trofast att
fylla den ena svarta anteckningsboken
efter den andra. Så bröt kriget ut, och
alla tankar på en ny bok skötos åt
sidan. Sophie Elkan upplevde inte
världskriget; hon genomled det med en
intensitet, som säkert inte har många
motstycken i vårt land, och med en
egendomlig intuitiv fjärrblick, åt vilken
framtiden gav rätt. Kriget blev henne
personligen kostsamt, ty det tog hennes
alstringskraft. Slukad av dagshändelserna
och fylld av fronternas och de härjade
ländernas ve, var hon ur stånd att gripa
sig an med de litterära uppgifter, som
kanske ännu väntade på henne. När
kriget var över och den gamla längtan
började vakna, hade hon kommit långt
bort från litterärt arbete. Hon hade idéer,
hon hade novelltitlar, men ingenting blev
skrivet. Vemodigast av allt, vemodigare
än att hon, ännu mindre än noveller, kom
att skriva någon ny stor gustaviansk ro-

356

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0396.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free