Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om Sophie Elkan. Några personliga intryck. Av Jeanna Oterdahl - Tre dikter av Lermontov. Till svenska av Jarl Hemmer - Seglaren - Ängeln - Klippan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jeanna Oterdahl
mätt, aldrig tynande, utan städse färdig
att hämta näring ur allt vad livet gav,
förblev ständigt ungt. Därför var det
mitt i smärtan och tomheten vid
hennes död en hugsvalelse för hennes
vänner att få tänka, att denna levande själ
blivit frigjord ur ett hölje, som redan
börjat plågas av ålderns tyngd och
krämpor.
Hon kände sig själv som en
gudarnas älskling. Bland de strofer hon tyckte
Seglaren
Så vitt ett ensamt segel tänder
sin glimt mot havets dimblå rand . . .
Vad söker han på fjärran stränder?
Vad har han lämnat på sin strand?
Snart visslar vind, som masten kröker,
och vågen sväller lekfullt stor . . .
Ack, lycka är det ej han söker,
från lycka var det ej han for.
På klara azurdjup han glider,
med solen ovan, klar och blid.
Men han — han söker storm och strider,
som blott i stormen funnes frid.
Ä n g e l n
Ur midnattens himmel en ängel gled
vitvingad mot jorden ned.
Men månen och molnen på nattlig gång
förnummo hans heliga sång.
om att upprepa fanns en som hon ofta
uttalade, halvt skämtande, men alltid
med en underton av allvar i skämtet.
Det var Goethes
»Alles geben die Gotter, die unendlichen,
Ihrén Lieblingen ganz,
Alle Freuden, die unendlichen,
Alle Schmerzen, die unendlichen, ganz.»
De orden kunde stå som motto över
Sophie Elkans liv.
Han sjöng hur de syndfria själarna bo
i paradislundarnas ro,
om Herren den Höge han sjöng, och
hans lov
flöt ut genom natten som sov.
Han bar i sin famn en nytänd själ
till livets förtvivlan och fel.
Men något av sången blev evigt kvar
hos själen i ordlöst förvar.
Och länge hon led i de levandes värld,
av underlig längtan tärd,
och aldrig den vek, den tonen från Gud,
för jordens bedrövade ljud.
Klippan
Gyllne molnet dröjde över natten
vid den gråa jätteklippans hjärta.
Nästa morgon flyktade det tidigt,
lekte luftigt över blåa vatten.
Men i fårorna på hårda hällen
blev ett spår av fukt. Försänkt i grubbel
och allena står den gamla klippan,
gråter sakta i den öde kvällen.
TRE DIKTER AV LERMONTOEE
Ti LL SVENS KA AV J A R L HEMMER
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
