Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rösten ur mörkret. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rösten ur mörkret
mörk natt lyckades de föra honom,
gömd i ett hölass, ut till lantgården,
där tryckpressen väntade honom, och
här hade han i flera månader fört en
underjordisk tillvaro ända till för några
dagar sedan, då sbirrerna slogo ner pä
honom, trots den påvliga asylrätten, som
borde ha skyddat honom.
Han förstod vad som väntade honom:
tortyr, trähästen eller skampålen med
blodig spöslitning och sedan skymflig
avrättning. Han skulle kanske bli hängd
på Piazza del Popolo nu mitt under
karnevalen, av pajasklädda bödlar, och
den trolösa Salome, ghettoslaktarens
dotter, som länge gått hånfull och
väntat på den hämnd han svurit henne,
skulle triumfera, gå till hans avrättning
som till ett folknöje, kanske spotta
honom i ansiktet eller kasta gatsmuts på
honom, där han stod halvnaken under
galgen, eller om han blev halshuggen
skulle hon och hennes systrar enkom
göra en promenad upp till porta
Angelica för att ösa skymford över hans
huvud, som satt i järnburen över porten.
Han ville nu tusen gånger hellre offra
sitt liv några timmar i förtid för att hon
inte skulle få uppleva den njutningsfulla
stunden. Under vandringen in till Rom
från lantgården försökte han strypa sig
med sitt strumpband, men sbirrerna
hindrade honom och bakbundo hans
händer. Då han, alltjämt strängt
bevakad, kom ner till Ponte Sisto, kastade
han sig med ett blixtsnabbt hopp över
barriären ner i floden, men blev
uppdragen i sista sekunden innan han sjönk.
Han hade otur. Aldrig hade han i livet
fått det som han ville, och nu kunde
han inte ens få dö då det passade honom
bäst.
Hans enda hopp var nu att han
skulle dö under tortyren, spenslig och
klen som han var. Men det stod inte
skrivet i ödets bok. Spanska stöveln
vållade honom så vansinniga smärtor att
han, skrikande och halvt utan att veta
vad han gjorde, förrådde sina
medbrotts-lingar i ett sträck, alla han visste
namnet på. Men sedan bar man ut honom
från tortyrkammaren med bägge benen
krossade och hängande som trasor, och
det hjälpte inte att han tiggde
bödelsdrängarna om att slå ihjäl honom, vräka
ner honom i Tibern; de bara
hånskrat-tade och slängde ner honom i en av
S. Angelos svartaste fängelsehålor, och
där låg han nu på sin halmbädd i det
iskalla kolmörkret, och Salome kunde
vara säker på sitt festnöje i morgon på
karnevalens första lördag, ty bland
pö-beln som åsett hans intåg i S. Angelo
hade han känt igen ett par rivaler från
Ghetton, som säkerligen skulle i denna
kväll inberätta till henne vad som nu
hänt honom.
Han rasade över bödelsdrängen som
lagt ner honom så långt ifrån
stenväggen att han inte kunde komma åt att
dunka huvudet däremot för att spräcka
skallen. Och att flytta sig närmare
intill muren var en fysisk omöjlighet, ty
hela nederdelen av hans lekamen var
som förlamad och död efter tortyren.
Armarna kunde han röra, men även de
voro slappa och hade ej tillräcklig kraft
att ta stöd mot golvet och hasa den
övriga kroppen närmare väggen.
A, Salome! Han skar tänderna då
han tänkte på henne. Han skulle alltså
inte slippa se henne stå framför
skampålen, kanske arm i arm med sin nye
älskare, hånskrattande åt hans vanmakt,
och höra henne fråga varför han inte
höll sitt löfte att hämnas på henne.
Kunde man kanske dö genom att
hålla andan? Han försökte, men det
misslyckades upprepade gånger, i sista
stunden ville hans lungor inte lyda
honom.
Han var redan på väg att resignera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
