Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L attr in
unge mannen, som genom noggranna
studier känner kvinnornas låga moral, slår
vad med onkeln att han på en vecka
skall förföra en ung flicka, mademoiselle
Cécile de Mantes, och därigenom bevisa,
att alla kvinnor äro olämpliga till hustrur.
Med en viss tvekan — den hedrar den
gamle herrn — går farbrodern in på
provet, som dock misslyckas, ty den unge
Valentin blir så rörd över Céciles äkta
oskuld, att han gifter sig med henne.
Farbrodern spelades av Léon Bernard, som
gjorde någon sorts Henri Monnier-typ, som
den rätta franska teaterfacktermen torde
låta, av den gamle herrn, en sympatisk
och rolig gammal herre i fadermördare.
Valentin—Monsieur Dehelly verkade kanske
ännu mera moraliskt tvivelaktig än vad
som troligen varit Mussets mening, ty han
tänkte sig själv i Valentins kläder, och
man tänker sig vanligen själv något mindre
etiskt undermålig än vad man är. Men
flickan Cécile—Mille Nizan var ingen god
representant för en ung flickas oskuld.
Hur mycket man än må tycka om det
konstlade, och även om man som
Baudelaire skulle föredraga det sminkade ansiktet
framför det med friska hyn, så måste man
väl dock erkänna, att oäkta oskuld
visserligen också kan vara lustig att se på
teatern, men då måste det ha varit
författarens mening att oskulden skulle verka
oäkta. Här föreföll det rentav som om
skådespelerskan drev med Cécile. Om
Valentin—Alfred de Musset garanterar, att en
flicka verkligen är oskyldig, så bör man väl
tro honom och ge typen den ganska
avsevärda charm som denna egenskap har.
Och jag är övertygad om att den
procentuellt förekommer i Frankrike lika mycket
som i något annat land. Genom detta
misstag föll stycket ohjälpligen till marken.
M:lle Nizan hade tydligen av regissören fått
höra, att en oskyldig flicka bör vara som
ett litet vitt lamrn, och det hon visste om
ett sådant var, att det bräkte.
Gästspelets höjdpunkt utgjordes av
Georges Courtelines Boubouroche och Poil de
car otte av Jules Ren and.
Den skarpa, genom märg och ben
gående psykologi, som är så gallisk, är bäst
då den får vara alldeles hänsynslös. Det
ingår däri också ett drag av grym glädje vid
avslöjandet av människonaturens svagheter,
och detta återfinnes hos så olikartade per-
soner som en Francois Villon, en La
Roche-foucauld, en Guy de Maupassant. Och
samma drag är typiskt för tecknaren Forain,
och ehuru det kanske är litet väl fint att
nämna Courteline och Jules Renard i samma
andetag som dessa stora, så höra de
emellertid till den äkta franska linjen.
För åtta år sedan gavs Boubouroche
på Intima teatern, och för femton år sedan
spelade Suzanne Desprez Poil de carotte
på Svenska teatern. Tiden går. Novellen
om den lilla förtrampade gossen med
morotsluggen skrevs 1894 och dramatiserades
1900, men den är ännu fullt modern.
Léon Bernard, den som spelade Arnolphe
i L’école des femmes, spelade Boubouroche
alldeles utan den torrhet, som nog fanns i
hans framställning av Molière-figuren. I
likhet med en annan Molière-typ, Georges
Dandin, är Boubouroche le cocu éternel, den
evigt lurade, och som med smärta får inse,
att han enligt världsplanen just skall vara
detta. Då han hittar sin oombedde vikarie
stilla studerande vid en elektrisk lampa i sin
älskarinnas stora skåp, blir han ursinnig,
men måste dock, för att ej mista sitt lugn
och sin älskarinna, gå in på den något
feminina förklaringen på den så
egendomligt placerade unge herrn, att »det var en
familjehemlighet», som han måste svära på
att aldrig söka tränga in i. Dialogen mellan
Boubouroche och Adéle—Mme Andrée
de Chauveron gladde genom den intensiva
knivkastningen och den fullkomliga
naturlighet med vilken orden föllo ur munnen.
Gästspelets glanspunkt var den femtonde
och sista av de akter, som uppfördes.
Monsieur och Madame Lepic, deras son
Poil de carotte och tjänarinnan Annette
spelade här en timme så stilla, så
naturligt, så hemskt, att man av hela sitt hjärta
instämde i orden »det är synd om
människorna». Den fullkomliga friheten från
sentimentalitet, författarens rättvisa till och
med mot den hårda, liksom bottenfrusna
modern, rörelsen, som fadern söker dölja
genom sitt lågmälda, snabba, vardagliga tal,
och främst den förtrampade
ömhetshung-rande pratsamma lilla gossen med ett
plågat barns hela brådmogenhet, allt detta
gavs med den koncentration, som är konst,
och den enkelhet och det allvar, som hör
ihop med det verkligt stora, både i liv och
konst.
Spelet var fullt värdigt världens främsta
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
