Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
tande viktighet och sentimentalitet, som så
ofta misspryda sorten. Har stycket en
viss bredd — och det skadade ej här —
så har det också en ursprunglighet, som
överträffar jag tror allt vad vi ha i
folk-skådespelsväg Det är visserligen mera en
miljö- och karaktärsskildring än ett drama
med spännande handling, men det har
samma äkthet som Strindbergs Hemsöborna,
om det också märkes, att Kivi skrev sin
pjäs ett par decennier innan Strindberg
skrev sin roman.
Skomakarynglingen Eesko är
huvudpersonen. En Sven Dufva säger
Söderhjelm och tillägger: »Om det dåliga
huvudet försätter honom i de kostligaste
situationer, så förskaffar honom det goda
hjärtat och det redliga sinnelaget diktarens
stora sympati». Han vill fria till
hemmansägaren Karris dotter, av vilken han tror
sig uppmuntrad, men kommer in i hennes
bröllopsfest, då hon gifter sig med
träskomakaren Jaakko. Inga romantiska griller
om kärlek besvära Eesko. Men han blir
retad av det hån, med vilket han mötes i
bröllopsgården, och gör i ordets egentliga
mening table rase vid matbordet. På
hemvägen håller han under rusets inflytande
på att göra en liten skräddare illa. Men
allt slutar bra, och under tonerna av
Björneborgarnas marsch, spelad på
klarinett av skräddaren, begiver sig en glad
och försonad skara med honom i spetsen
in i läderskomakarens enkla tjäll. Bland
otalet av typer märkes Martha, Eeskos
moder, spelad som misstänksam, trumpen
och ilsken finnkäring av fru Maria
Schild-knecht. Eeskos bror, spelevinken Iivari,
full av lättsinne och ruelse, framfördes med
energi av herr Lars Hansson. Men det
som först och främst framkallade
enstämmig beundran hos alla teaterälskare var
det sätt på vilket de två finska gästerna
utförde Eesko, spelad av herr Axel Slangus,
och skräddaren och klarinettblåsaren Antres,
av herr Waldemar Wohlström. Man måste
ha sett och hört den bottenlösa självkänsla,
med vilken läderskomakaren med en
imperatorisk åtbörd under bröllopsmåltiden
slungade sin rival Jaakko, träskomakaren, i
ansiktet: »Sluta opp och påta med dedär
träbitarna». Att brännvinet liksom
kunskapen är på gott och ont, fattade man
av hans lika monumentala som originella
framställning av ruset, om vilket författaren
Fot. A]mberg: & Preinitz.
Waldemar Wohlström som
Antres i Sockenskomakarna.
Kivi själv visste ett och annat. Idiot och
hederskula! strålade det om Eeskos
ljuslurviga huvud. Och den lille prudentlige
skräddaren med sitt vänliga »Int stämmer
no jag», sedan han hållit på att strypas
av den vänlige bärsärken, fick i herr
Wohl-ströms gestalt något av ett litet välvilligt
naturväsen av en på en gång mystisk och
realistisk fremtoning.
En replik av fadern, läderskomakaren,
herr Carl Brovallius, har fäst sig särskilt i
mitt minne. Övermannad av yrkesstolthet
slår han sig för pannan, sägande: »Här
har jag min konst» och, triumferande
höjande högra handen, »och med denna
utför jag den». Han tänker på det otal av
stövlar, kängor och skor, som skapats av
honom till människornas välsignelse, och
den vördnad för arbetet i alla dess
former, som även en folkkomedi bör skänka,
stiger upp i ens hjärta.
På Intima — jag kan ej förmå mig att
använda den ohövliga formen Mindre
dramatiska teatern — uppfördes på ett glänsande
sätt Somerset Maughams Cirkeln. Nyligen
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
