Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tre stora romanförfattare och några personliga reflexioner. Av John Galsworthy. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Galsworthy
ha en engelsk atmosfär omkring sig så
tät att den kan skäras med kniv. Det
kan icke förnekas att många av hans
gestalter voro karikatyrer, föga mera
än namn, gladeligen klistrade på
överdrifter och avvikelser från det
hävdvunna. Squeers, Mulberry Hauk, Quilp,
Podsnap, Veneering, Uriah Heep, Sir
Leicester Dedlock, bröderna Cheeryble,
Edith Dombey, Sarah Gamp, mrs Jellaby
äro alla goda exempel på det
naturliga sätt varpå han kunde etikettera
en livsprincip och låta den vandra
genom sin bok som om det vore en
människa. Och hans snille bevisas mer än
av något annat just därav att vi
uppfatta dessa påklädda abstraktioner som
män och kvinnor. Han hade det
intensiva livets övertygande kraft. I Dickens’
böcker är dygden dygd och lasten last,
och sällan mötas de två på det sätt jag
fruktar att de vanligen mötas hos oss
själva och hos våra vänner. Där han
rör vid det etiska med sin pensel, bli
hans färger så grälla att vi skulle
angripa dem som tjuren angriper det röda,
om det funnes minsta sken av tendens
i hans målning. Jag kan verkligen icke
föreställa mig hur det gick till vid den
tidens litterära sammankomster i mitt
land; de mätte hava inskränkt sig till
skämt, starka drycker, politik och ostron;
och när jag tänker närmare på saken,
är jag inte säker på att våra dagars
litterära sammankomster inskränka sig
till någonting lika bra. Dessutom är
det alldeles säkert att Dickens’ store
samtida Thackeray verkligen hade hört
talas om konsten och ansåg den värd
ett visst beskydd. Dickens själv
däremot hade nog i grund och botten
identifierat den med utländskt väsen, är jag
rädd, och visat ut den bakvägen. Han
var robust och ganska otillgänglig för
musik och målning, misstänker jag; jag
tror icke han kunde tala eller ens läsa
franska eller något annat språk utom
sitt eget, och översättningar voro på
den tiden mycket sällsynta. Men det
är verkligen underligt att tänka på att
han skrev som han gjorde, medan
Pros-per Merimée söder om Kanalen skrev
»Carmen» och »Venus i Ille»: Turgenjev
litet längre österut skrev »Rök» och
»Vårströmmar» och på andra sidan
Atlanten Nathaniel Hawthorne »Den
skarlakansröda bokstaven» och Edgar Allan
Poe sina »Underliga historier».
För mig är Dickens utan motsägelse
vår störste engelske romanförfattare och
det största exemplet i ali
romandiktnings annaler på purt, översvallande
snilles seger. Han hade ingen kultur,
ingen litterär stil, och dock har han
genom medfödd fantasi och styrka i
uttrycket givit oss mera bestående, mera
växlande och livligare intryck av
människonaturen än någon annan
romanförfattare.
Det intryck en författare av detta
slag gör på ungdomar, vilka läsa honom
med hänförelse mellan tolv och sexton
års ålder, som jag gjorde, är
egendomligt och svårt att uppskatta. Jag är
icke medveten om någon sorts litterär
härstamning från Dickens, och dock har
jag en dunkel misstanke att han lagt
grunden till min stil och färgat min
filosofiska livssyn eller åtminstone för
ali framtid kommit mina pulsar att slå i
naturligt uppror motgrymhet och tyranni
under den tid av mitt liv då jag var
mest mottaglig för intryck. Vid dessa
unga år insöp jag honom med
begärlighet, slukade honom hel, bok efter
bok; och somliga böcker, såsom
Pickwick och David Copperfield, gång på
gäng. Och fastän det icke var förrän
tolv år efter mitt Dickens-frosseri som
jag ens började tänka på att skriva, är
jag säker pä att det hos mig under mitt
medvetna arbetes tröskel fanns en fond
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
