Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tre stora romanförfattare och några personliga reflexioner. Av John Galsworthy. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Galsworthy
bestämda ansträngningar visade sig vara
en lika lång process som livet självt.
Kvinnornas och de fattigas förhoppningar
gäckades. Förakt för parlamentet
började växa upp; den besvikna
socialismen bröt ut i syndikalism. Ungdomen
blev modlös. In på denna väl beredda
åkerjord kommo med vinden
modernismens frön. Måhända jag förbluffar, då
jag säger att vad litteratur och konst
beträffar kommo de huvudsakligen från
Ryssland. Dostojevski, det formlösa
geniet, sopade det unga och till och med
en del av det gamla England framför
sig med allt det nya i sina våldsamma
metoder och sin brutala, halvt
österländska filosofi. Det var nytt — nytt;
och det nya var oemotståndligt just då.
Så kom den ryska baletten, ryska färger,
dekorationer, musik — nytt, nytt för
västerlandets sinnen, sprängande gamla
former med sin nyhets jäsämnen. Det
sociala problemet i litteraturen och dess
illustration i konsten började redan 1910
betraktas som »vieux jeu». Det nya
modet hade brutit igenom, frigjort,
flytande, fullt av primitiv människonatur,
med Dostojevskis »Idioten» som
exemplet på den fullkomliga människan.
Strindberg hade en ytterligare upplösande
verkan, och Tjechov slog med sin
individuella och överraskande formlöshet de
återstående hjulpinnarna ur den vagn
vari vår romandiktning åkte fram. Våra
anglosachsiska sinnen, i grund och
botten praktiska och både genom tradition
och läggning böjda för det bestämt
avgränsade, började tänka att de för
konstnärliga ändamål borde vara slaviska,
bliva fatalistiska och formlösa. Och för
att fullborda nedrivandet av respekten
för former, traditioner och det förflutna
kommo så impressionister och kubister,
funno sina bacillbärare, smittade våra
litterära och grundade vad vi kalla
punkt- och streckskolan inom roman-
diktningen. Då det stora kriget bröt
ut, satt modernismen redan i sadeln,
men hade ännu icke fått alla de
egenskaper som i dessa dagar karakterisera
den. Medlidande och intresse för andra
voro ännu aktningsvärda känslor;
brådskan hade ännu icke blivit upphöjd till
helt och hållet dygd; och
självförkunnelsen var endast halvvuxen. Kriget,
denna stora kläckningsanstalt för
känslan: »Vad tjänar någonting till?», gjorde
de sista penseldragen, gav fernissa åt
vingarna på vår paradisfågel — modernismen.
Konsten, även romanens konst, har
alltid varit föremål för en dragkamp
mellan två skolor av tänkande — den
skola som av konsten fordrar ett
uppenbarande eller en kritik av livet, och den
som ingenting annat fordrar än ett
fan-tasiskapande, som skänker förströelse.
Båda skolorna ha i stridens hetta lätt
att glömma att, vare sig ett konstverk
är ett uppenbarande, en kritik eller ett
stycke dekorativ fantasi, dess väsen, det
som gör det till ett konstverk, är
närvaron av den hemlighetsfulla egenskap
som heter »liv», och att villkoren
härför, för att upprepa vad jag redan en
gång sagt, är ett tillräckligt riktigt
förhållande mellan delarna och det hela
och en tillräckligt stark tillsats av
konstnärens temperament. Ty endast
närvaron av dessa element giva åt ett arbete
ett levande väsens väsentliga egenart.
Och då vi vilja väga vår modernism, är
den enda verkliga frågan denna: har
den hjälpt till att göra litteraturen mera
levande?
Vi kämpa alla just nu i en
experimentell periods flodvågor; och vi kunna
till och med redan skönja tecken till en
rörelse mot något som är mera modernt
än modernismen. För min del är jag
för modernismen precis sä långt som
den uppriktigt strävar efter att skapa
det levande verket. Men fast det bara
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
