Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Temistokles’ åkallan. Av Olof Rosén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEMISTOKLE S’ ÅKALLAN
Av OLOF ROSÉN
I skymning och sömn lågo torgen
och gatornas klyftor där nedan,
men stjärnorna lämnade redan
sin vakt över templen på borgen.
Där skred i högtidliga skrudar
en skara av Attikas söner
att nalkas med offer och böner
Akropolis’ rådande gudar.
En sjuk ville jämrande veta:
Skall evigt jag släpa min krycka?
Hest tiggde ett gråskägg om lycka
på krämaresegling till Kreta.
En yngling med rosor om pannan
bad Eros om nåd hos en flicka,
och gåvan att hopen besticka
som talare krävde en annan.
Allena till Pallas vid stupet
Temistokles länkade stegen.
Han stirrade länge förtegen
på staden som sov där i djupet.
Han skalv en sekund som i frossa
med läpparna vitnande slutna,
och nävarna rörde han knutna
som ville en ovän han krossa.
Med ens sköt en gyllene knippa
kring rymden från morgonens ljusning.
Som sprungen ur strängar, en susning
gled hän över gudarnas klippa.
När blicken mot Pallas han vänder,
ur spjutet tycks spruta en låge.
Då rätar han sig som en båge
och lyfter i bön sina händer:
Du guldspjutbeväpnade, hör mig!
Sin vånda en krigare klagar.
I rolösa nätter och dagar
en skräcksyn står ständigt inför mig.
Ruiner jag skådar och bränder,
Akropolis’ tempel förstörda,
de heliga skatterna förda
som rov till barbariska länder!
Till dådet snart slavarna kallas.
Jag hör deras hatiska röster
som stigande stormdån ur öster.
De komma — du vet det, o Pallas!
Färgäves jag varnar de våra.
De gitta ej, orka ej vaka
men tumla som druckna tillbaka
i famnen på drömmar som dåra!
De trotsa på segrar de vunnit.
De säga: Vi kämpat tillräckligt.
De dåsiga! Sent och förskräckligt
de vakna när stunden dem hunnit.
De fröjdas att buken få göda
med frodiga skörden de bärgat.
De dästa! Snart ryker förhärjat
det fält där de offrat sin möda.
Vem spränger den sömn som de sova?
Vem är som Akropolis frälsar?
Som bedjande här jag dig hälsar —
så hör vad jag åtrår som gåva!
Om ynnest må bettlarna gilja.
Ej silver, ej fester, ej ära,
ej makt kom jag hit att begära.
O giv mig en brinnande vilja!
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
