Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
tränger sig på den som läser
»Nyckelknippan»: hur kan det komma sig att en
tränad skribent som fru Wägner så
vårdslösar sitt språk? Den första novellens första
mening lyder: »Flodtiden begynte, och
vinden låg därtill in från Atlanten, ovanligt
fredlig och mild, dock». Punkt. Och de
närmast följande båda meningarna utmärka
sig knappast för större språklig
skönhet. Man behöver inte precis vara född
till kriarättare för att avskräckas från
att fortsätta läsningen av en bok, som
börjar på ett sådant sätt — vilket både
fru Wägner och man själv skulle bli
lidande på.
Maj Hirdman visar sig i sin
debutroman Anna Holberg vara en rättrogen
anhängare av den allra senaste skolan inom
vår litteratur, för vilken en bok egentligen
intet annat är än ett tillfälle att få mästra
dels samhället, dels och framför allt alla
dem som söka avhjälpa de brister hos detta,
som man själv nyss påtalat. Från en
skönlitterär alptopp ser man med oändligt
nedlåtande medömkan ned på dem, vilkas
folkhögskolevisdom ej räcker till att
genomskåda den ömkliga humbug, som kallas
vår kultur. Ett litet kapitel på tio sidor
— så är religionen vägd och befunnen för
lätt. Socialismen är benigare: den fordrar
2 2 sidor. Men den nietzscheanska
individualismen är i stället desto lättare avfärdad,
det går på knappa 7 sidor. Sedan
författarinnan sålunda expedierat de flesta
samhälls- och kulturföreteelserna med en
svindlande fart, som närmast påminner om
arbetsmetoderna i Chicagos svinslakterier,
kommer hon så småningom fram till det
exakta vetandet sådant detta meddelas i
ett lärarinneseminarium. Naturligtvis finner
ej heller detta nåd för hennes ögon;
tvärtom, strängare än någonsin dömer hon allt
vad därtill hörer, från bergspredikan till
botaniken. Den sistnämnda tycks vara
föremål för hennes speciella ogillande, detta
till den grad, att hon rent av motiverar
sin förkastelsedom. Och sannerligen, den
lärarinna, som frågar de »i ståndare och
pistiller» petande lärjungarna, om de kunna
»se taggarna i lansettbladen», men sedan
upptäcker, att »det inte är lansettblad»,
borde ofelbart avsättas på grund av grov
okunnighet. Ur författarinnans synpunkt
är det endast att beklaga, att sådana lä-
rarinnor uteslutande torde förekomma i en
viss sorts samhällskritiska romaner.
Ett dylikt konkret exempel gör läsaren
ganska misstänksam mot bokens kritik även
på de punkter, där dess ovederhäftighet
inte är lika lätt att påvisa. Men frånsett
detta, måste det t. ex. också för den som
endast utifrån känner vår arbetarrörelse
förefalla omöjligt att den skall vara så helt
blottad på inre styrka och bärande
personligheter, som författarinnan vill göra
troligt. Härmed må förhålla sig hur som
helst, säkert är väl dock att samhället har
större skäl till tacksamhet mot dem, som
rätt och slätt efter bästa förmåga arbeta
för sina åsikter, än mot dem som bara
in-bilskt rynka på näsan åt allt och alla. Och
framför allt är vår kultur med sina många
bristfälligheter något alltför stort och heligt
för att första bästa lilla skribent skall ha
rätt att göra sig lustig över den. Källan
till hela den syndaflod av kulturkritik i
litterär form, som just nu översvämmar
vårt land, är lätt att upptäcka. Men »Röda
rummet» och »Tjänstekvinnans son» äro
mästerverk inte på grund av de där
framförda åsikterna, utan till följd av en del
andra egenskaper, som inte äro fullt så
lätta att efterhärma.
I ett avseende skiljer sig emellertid
Maj Hirdmans roman fördelaktigt från det
stora flertalet av »Röda rummets» senfödda
ätteläggar. Den har en huvudperson, som
ej endast är ett språkrör för bokens
tendens, utan också lever sitt eget
individuella liv. Fastän man inte kan dela
författarinnans synbara beundran för Anna
Holbergs glänsande begåvning och alla
andra fullkomligheter, inpräglar sig dock
hennes magra, nervösa ansikte i
medvetandet. Helt säkert har hon inte blivit det
Maj Hirdman avsett, en exponent för den
överlägsna människans hemlöshet i
världens dumhet och ondska. Men hon har
i stället blivit något annat: en typisk
representant för industrisamhällenas
intelligenta kvinnliga ungdom, rotlös,
neuraste-nisk, förgiftad av social patentmedicin och
osmält halvbildning, ett olyckligt och
disharmoniskt barn av övergångstiden mellan
två samhällsformer. Ur konstnärlig
synpunkt är det skada, att författarinnan av
svaghet för sitt alter ego lockas att låta
boken utmynna i en fadd idyll med
småbarnskläder och »en guldlockig älskling»;
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
