Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 / 450 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och Tolstoi. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppmanade dem den gamle att vara flitiga i
sina studier, vilket det stod dem fritt
att översätta därhän att det vore bättre
för dem att sitta vid sina läxor än att
stå här och gapa — och så gick han vidare.

Goethes hus från trädgården. Teckning av H. Tessenow.

Så avlopp detta — det var år 1828.
Trettiotre år senare, en middag klockan
1, skulle Stöterer, som under tiden blivit
en duktig, sitt yrke hängiven
mellanskollärare, just börja undervisningen i
andra klassen, då en lärjunge i
seminariet stack in huvudet genom dörren och
anmälde, att en främling önskade träffa
herr Stöterer. Främlingen trädde också
utan vidare in, betydligt yngre än
läraren, med ett tämligen glest helskägg,
framspringande kindkotor, små gråa
ögon och ett par veck mellan de mörka
ögonbrynen. Han underlät att föreställa
sig och frågade genast vad det nu skulle
bliva för lektion; då han fick veta att
det först skulle bli historia, sedan tyska,
fann han det utmärkt och sade, att han
besökt skolorna i Syd-Tyskland,
Frankrike och England och nu också ville
lära känna dem i Nord-Tyskland. Han
talade som en tysk. Man måste taga
honom för en lärare på grund av hans
sakkunniga och intresserade frågor och
yttranden; han gjorde också hela tiden
anteckningar i sin notesbok. Han åhörde
lektionen. Då barnen hade skrivit en
uppsats, ett brev över något ämne, i sina
skrivböcker, anhöll främlingen att få taga
»kompositionerna» med sig och behålla
dem; de skulle för honom vara av största
intresse. Detta fann nu Stöterer naivt.
Och vem skulle ersätta barnen för deras
böcker? Weimar var en fattig stad...
Han uttalade sig hövligt i denna
riktning. Men främlingen svarade, att det
nog blev bra med den saken, och gick
ut. Stöterer sände bud för att bedja
skolföreståndaren komma in i klassen.
Något ovanligt, lät han säga, tilldroge
sig där. Och det hade han rätt i, om
han också icke förrän senare riktigt
förstod hur rätt han den gången hade haft
med sitt budskap. Ty då kunde det ej
betyda mycket för honom när främlingen,
som kom tillbaka med ett paket
skrivböcker under armen, nämnde sitt namn
för föreståndaren och honom: »Greve
Tolstoi från Ryssland». Men magister
Stöterer levde länge och hade
följaktligen tid att komma underfund med
vems bekantskap han den gången hade
gjort.

Denne man, som levde från 1812
till 1905 i Weimar och vars liv i övrigt
troligen förflöt anspråkslöst nog, kunde
alltså berömma sig av den märkliga
förmånen att personligen hava lärt känna
Goethe och Tolstoi. Trettiotreårig, född
samma år som skänkte den unge Stöterer
hans samtal med Goethe, kom greve Leo
Nikolajevitch från Brüssel, där han för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>