Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och Tolstoi. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom, och viktiga, ja avgörande
beståndsdelar av hans väsen och hans
bildning tillhöra detta — det vore lätt
att visa. Nu skulle man visserligen
kunna säga att hos Tolstoi levde lika
mycket av det adertonde, av Goethes
århundrade som det i Goethe fanns av det
nittonde, av Tolstois. Tolstois rationella
kristendom har mer att skaffa med
1700-talets deism än med Dostojevskis
mystiskt våldsamma religiositet, som var helt
av nittonde århundradet. Hans
moralism, som väsentligen bestod i en
upplösande, alla mänskliga och gudomliga
institutioner underminerande
förståndskraft, var mera besläktad med
adertonde århundradets samhällskritik än med
Dostojevskis vida djupare och i sin
ordning mera religiösa moralförkunnelse.
Och hans dragning mot utopien, hans
hat mot civilisationen, hans passion för
lantligheten, själens bukoliska frid —
en förnäm passion, en adlig herres
passion — kan också betecknas som
1700-tal, franskt 1700-tal. Goethe å andra
sidan: hans ålderdoms verk, den sociala
romanen »Wilhelm Meisters
Wanderjahre» giver just därigenom anledning
till förvåning, att han däri med en
intuition, en skarp- och vidsynthet som
förefalla ockult profetiska men som blott
äro uttryck av en finare organisation,
resultat av känslighet och skarpsinne,
föregripit det nittonde århundradets hela
socialekonomiska utveckling:
industrialiseringen av de gamla kultur- och
agrarländerna, maskinens herravälde,
framträdandet av den organiserade
arbetarklassen, klasskonflikterna, demokratien,
socialismen, till och med amerikanismen, med
samtliga ur dessa förändringar
framvuxna konsekvenser på det andligas och
på uppfostrans område.
Men ändå, och hur det nu än må
förhålla sig med de båda stora
männens tidsprägel — man kan ej kalla dem
samtida. Blott fyra år ha de
gemensamt levat i det timliga: från 1828,
ryssens födelseår, till 1832, då Goethe
avled. Och dock hindrar detta icke, att
åtminstone en bildningsfaktor — och det
en modern, aktuell (för att här
ingenting säga om den uråldrigt
allmänmänskliga, om Homerus och bibeln) — att
alltså åtminstone ett element i deras
andliga struktur är gemensamt för dem
båda. Det är Rousseau.
»Jag har läst hela Rousseau, alla
tjugo banden, musiklexikonet inbegripet.
Jag kände för honom mer än hänförelse,
jag tillbad honom. Då jag var 15 år,
bar jag i stället för det vanliga korset
en medaljong med hans porträtt om
halsen». Dessa ord äro Tolstois i hans
»Bekännelser». Och säkert var han
Rousseauan på ett intimare, personligare
och mera genomtänkt sätt än Goethe,
vilken som människa alls ingenting hade
att skaffa med den stackars Jean
Jacques’ icke alltid tilltalande problem.
Men då Goethe för att anföra ett
exempel yttrar sig i en tidig recension: »De
religiösa förhållandena, det med dessa
på det närmaste förbundna borgerliga
tillståndet, lagarnas tryck, det ännu
större trycket av sociala förbindelser
och tusen andra ting tillåta aldrig den
polerade människan och den polerade
nationen att vara sig själva, de
undertrycka naturens anvisning och sudda ut
varje drag ur vilket en karakteristisk
bild kunde göras» — då är detta,
litterärt sett, »Sturm und Drang», men
allmänt historiskt sett är det
Rousseauanism, med sitt inslag av revolution, rent
av anarkism, som hos den ryske
gudssökaren antar en
religiös-urkristlig-bildningsfientlig prägel, medan man hos
Goethe redan här kan märka ett
inlänkande mot det humanistiska,
framlysandet av en bildnings- och
självutbildningsindividualism, som Tolstoi skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
