Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och Tolstoi. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det retorisk-humanistiska, utan är av
samma väsen, det är humanismens
politiska form. Tolstoi har en gång sagt,
att stadens värsta onda för honom och
för alla tankens människor består i att
man ideligen antingen måste diskutera
eller vederlägga falska omdömen, eller
också taga dessa för gott utan
motsägelse, vilket är ännu sämre. Men
diskuterandet och vederläggandet av
dumheter och lögner är den mest ofruktbara
sysselsättning och tar aldrig slut, därför
att det kan finnas och också finns ett
oräkneligt antal falska åsikter. »Men
man sysselsätter sig ändå därmed», säger
han, »och börjar inbilla sig att det är
ett arbete; och det är dock den värsta
sysslolöshet». Om dessa satser äro
mycket ryskt kända, så bevisa de på nytt
de stora möjligheter till förstående som
finnas mellan ryskt och tyskt väsende.
Ty denna anda av gatuprat, förmätenhet
och halvbildad lösmynthet är det, mot
vilket Goethes uppfostringsprinciper
vända sig, och som verkligen så föga
anstår tysk saklighet och duglighet. I
själva verket måste man i dessa dagar
fråga sig, om icke den tyska socialismen
har lidit skada genom inflytandet av ett
humanistiskt litterärt bildningsbegrepp,
av vars välsignelser man trodde sig böra
göra alla delaktiga i den
vanföreställningen att folkbildning vore urvattnad
lärd bildning — denna vanföreställning
med vilken man urvattnar, förnedrar och
förolämpar folket självt, i stället för att,
som man inbillar sig, lyfta upp det.
Vi ha i våra dagar fått vara vittne
till det Petrinska Rysslands sammanbrott,
vilket »rysslandets store diktare»
profeterat om. Men ha vi icke den känslan
levande inom oss, att även för den
europeiska västern har det kommit till
slutet på en epok, den borgerligt
humanisk-liberala, som, född under renässansen,
kom till makten genom franska
revolutionen? Den frågan står i dag framför
oss, huruvida den medelhavsklassiska,
humanistiska traditionen är en
mänsklighetens sak och därför evigt mänsklig,
eller om den blott var den andliga
formen för en epok, nämligen den
borgerligt liberala epoken, och kan dö med
den. I Ryssland, så mycket är klart,
är det förbi med den. Vad Tyskland
beträffar, så står det, även på detta
område obestämt och rikt på andliga
legeringar, emellan öster och väster. Västerns
humanistiska liberalism, politiskt talat
demokratien, har mycken jordmån hos
oss, men icke hela vår jordmån. Det är
icke Tysklands sämsta ungdom som ställd
inför avgörandet »Rom eller Moskva?»
har röstat för Moskva. Dock tager denna
ungdom miste. Svaret är icke Rom, icke
Moskva, utan: Tyskland.
Våra förhoppningars Tyskland skall
skilja sig från sarmaternas och
bolsjevikernas rike såsom Goethes ande är skild
från Tolstois. Förandligande skall för
detta Tyskland betyda kultur, d. v. s.
luttrande, upphöjande och
förmänskligande av det naturliga — icke ett
rationellt radikalistiskt fjärmande från
naturen. Det skall icke bli asiatiskt och
barbariskt, utan europeiskt, det vill säga
begåvat med sinne för regel, ordning,
måtta, och borgerligt i den äldsta och
värdigaste, den medeltida tyska
betydelsen. Tyskland som kultur, som
mästerverk, som förverkligande av sin musik;
Tyskland likt en lärd och rik fuga, vars
stämmor i konstnärlig frihet tjäna
varandra och det upphöjda hela; en
mångfaldig folkorganism, enhetlig med alla
sina lemmar, full av vördnad och
samhörighet, av äkthet och levande liv,
trohet och mod, bevarande och skapande,
arbetsam, värdig, lycklig — en dröm
värd att drömmas, värd att bliva trodd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
