Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fjorton dar på Förenta Staternas tak. En expedition till Mount Whitney 1913. Av Anders Ångström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fj orion d ar p à Fö renta Staternas tak
dens dom över hans skurkstreck, så
svarade den oförbätterlige Duartez med
något som starkt påminde om den sentens
av Montesquieu eller Rabelais, som jag
en gång hörde en amerikansk lärd
använda i engelsk översättning: »What is
posterity, that we shall care so much
for its opinion?»
Emellertid lagade Duartez en
utmärkt mat med små medel. Hans
mexikanska stuvningar och pastejer voro
verkligt konstrika, och resultaten av hans
brödbak blott med tillhjälp av en
omvänd järngryta och däröver hopade
glödande kol stod över allt beröm.
Vad som efteråt står för mig särskilt
starkt från denna tid på toppen av
Mount Whitney är de stjärnklara
nätterna, genomvakade på drivorna. Denna
vita bergspets i lufthavet, över vilken
den oändliga stjärnhimlen gnistrade,
denna djupa tystnad, som icke avbröts av
något ljud, allt samverkade till ett
mäktigt intryck av rumslig oändlighet och
tidlöshet, som man annars icke erfar.
På kvällarna sände vi upp ballongen
med sina registreringsinstrument och
vaktade den medan den långsamt fylldes
med vätgas. Då den slutligen höjde
sig från marken och lyftande
instrumenten och den smala stållina, med
vilken den var fästad, steg upp mot
kvällshimlen, liknade den inom kort en stor
svart måne, en död planet, som sakta
gled ut i rymden.
En dag, då det vanliga
eftermiddagsåskvädret infunnit sig med tät snöyra
och vi alla sutto inne i stenhyddan,
Duartez sysselsatt med att iordningställa
kvällsvarden, vi andra diskuterande
något meteorologiskt, astronomiskt eller
filosofiskt problem eller utförande några
beräkningar, for Duartez plötsligt upp
och kastade upp dörren. Vi hörde nu
alla tydligt fastän på långt avstånd en
mänsklig röst som ropade i snötjockan.
Duartez, som var van vid terrängen,
sprang ut och fann en man, fullkomligt
utmattad, blott några få meter från det
ställe, där bergväggen stupar rätt ner
omkring 300 meter. Det var min vän
och lärare från Cornell University, en
kalifot nare, professor Ernest Merritt, som
velat besöka oss på toppen, men trott
sig ha gått vilse i snötjockan, som
överraskat honom. Hans krafter voro full-
479
V ät g a s b o m b e r n a anlända.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
