- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
502

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bernhard Risberg. Av Fredrik Vetterlund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fredrik Vetterlund

skrivande, vari han gömmer sin
individualitet. Italien har han sett, därifrån ger
han någon gång tavlor med så mycken
natursanning och fantasi som denna utsikt
från Capri:

Jag träder ut på min balkong.

Det är i första dagningen ännu,

och lik en utspänd ljusgrå sidenvåd,

knappt märkbart skrynklad, ligger golfen.

Mittöver sover Napoli

som svept till halsen i dess täcke,

och bleka skymta nymfens anletsdrag.

Men vaken är den grå Vesuven

och blossar på sin morgonpipa

och blåser röken mot den sköna.

Hon vaknar, blickar upp och ler

som varje morgon mot sin gamle vän

och far en livligare färg på kinden.

Hans fantasier från den forntida
helleniska världen, hans syner från den nutida
södern — de stå, trots en viss stilskillnad,
ändå ej så långt ifrån varandra.
Napoligolfen speglar ännu Odysséens poesi. Utom
sina antikiserande lyriska dikter har
Risberg t. o. m. skrivit ett originaldrama med
grekiskt ämne, Meleager, där han ombildar
myten och söker psykologiskt motivera
handlingen. Författaren löser problemet och
har åstadkommit väl efterbildade körsånger,
men mer än en viss succés d’estime kan man
ej säga att han når; det hela blir för
nyktert i grepp och utförande.

Hellas’ mäktiga kultur skall alltid
framkalla återklang hos människor, vilkas
skönhetssinne lämpar sig för att upptaga den
och, visserligen mer eller mindre
personligt, föra den vidare. Någon av de stora
antikbärarna har ju Bernhard Risberg ej
varit men ett led i den tradition vi ej
vilja sakna, och olika diktsamlingar,
»Vallmo och blåklint» av 1906, »Den osynliga
kedjan» av 1912 ha burit vittne om detta

intresse ned genom åren.

* *

*



Men även det svenska hemlandets
sägenvärld och natur har Risberg —
visserligen sparsamt — poetiserat. Jag nämner
det mytiska först, ty där röjer sig samma
håg från den jämförelsevis objektiva,
sakliga framställningen, som gärna utmärker
författaren.

Hans sägenvärld hör nog till den
litterärt traditionella, när han vLljer »Odens
jakt», men han söker ge den en mer

realistisk utmålning. Men gärna undviker
den just det litterära och sluter sig till det
levande folkliga. »Skälvrängaren», som i
livet flyttat råmärken och därför av
nattvandraren hörs efter döden

löpa från sten till sten och lyfta
sitt rykande bloss och gråta och snyfta

och stöta i marken med spetsig häl
och ropa »här vrångskäl» och »här skäl»;

mannen, som hugger ned boträdet men
därvid hugger sig själv i hjärtat, äro ett par
dylika motiv. Och vem tänker på något
konventionellt Eddamytiskt, när de två
trollen, som äro ute i tordön, behandlas så:

Hör du hur Gofar kör!
—-Ja då, jag hör, jag hör.

Såg du hans röda skägg? —
Lyste mot molnets vägg.

Gäller för oss att fly.
—-Gäller att söka ly.

Opp på en virvelvind! —
Opp på en kviegrind!

Bort genom vädret fort! —
Rätt fram åt bergaport!

Nu är han tvärt oss fatt! —
Hamnar mig om till katt.

Hy, nu en torvigg slog! —
Hi, i din bak han tog.

Hu, han slog rakt mig död!
Ho, iag hann hem med nöd.

Visserligen — det trolldrumliga och
burleska hör ju till föreställningen, och
den korta, abrupt målande versen är en
trolldiktsingrediens ända från Macbeth och
längre. Men vilket folkligt och levande
liv har ej Risberg fått fram och gjort till
ett i sin genre fulländat litet poem. Det
blir väl eljes ingen särdeles märklig poesi
av dessa sägner, men deras tendens till
organisk framväxt bör framhållas.

Alldeles liknande strävanden komma till
synes inom en grupp lyrik, där denne
diktare under 1900-talets första årtionde gjorde
en liten föga beaktad men egendomlig
insats. Medan så många av hans verser med
sin kulturtradition genast framträda som
en bildad mans något nyktra och
reflekterade alstring, som konstpoesi med ett ord,

502

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free