- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
508

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några böcker om och av konstnärer. Av Georg Nordensvan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ge or o Nordens v an

o

Hans utveckling går regelrätt, utan
famlande, utan omkastningar och starka
brytningar. Ställd i valet mellan olika
studieplatser väljer han — efter ett första
försök i Antwerpen — Paris, som han av
instinkt finner lova den bästa jordmån för
utvecklingen av sin talang. Han vet
gott, att han har anlag, hans första mål
är att tillägna sig uttrycksmedlen, att lära
sig språket. Någon himlastormare är han
aldrig, men ärelysten är han förstås, och
nu gäller det att göra sig värdig att lyckas.
Inbilsk är han minst av allt, och han
längtar alis ej efter att höra sig berömmas.
»Jag känner det rätt genant att bli bekant,
innan jag förtjänar det», skriver han till
en vän efter sitt första läroår i Paris.
»Studera och gör ej dåliga tavlor», är
hans råd till sig själv. Bland de samtida,
från nordanlanden komna unga parisarna
är det ej många som arbeta med den
energi och målmedvetenhet som han, Men
han erkänner villigt, att han ej kan tävla
med de bästa av sina franska kamrater i
studiets ihärdighet och intensitet. Han ser
med ständigt vaken kritik på sig själv
liksom på andra, finner sig i
självrannsak-ningens stund hållningslös, splittrad, han
har allt för lätt handlag, tycker både han
och andra. Med ali rätt misstror han
lättheten att improvisera, att skissera, en
lätthet, som frestar till lättvindighet, till
omogna resultat, till egenkärlek. (Detta
och mycket annat i hans brev borde läsas
och begrundas av vår tids unga
konstnärsfrön). Han läser ofta nog lagen för sig
själv, han är lycklig att ha konsten som
sitt livs innehåll, men för att komma någon
vart inom konsten fordrar han först och
sist av sig själv »mycket mera flit och
mycket allvarligare naturstudium och
framför allt att aldrig låta sig nöja med något
medelmåttigt». När han skriver detta, har
han fullbordat sin första salongstavla
»Drottning Blanka», ett älskvärt och nätt
ateljéarbete, som med ens gör honom
populär i sitt hemland och som mottages
med bifall även i det raffinerade Paris.
Tre år senare, då han fatt sin första
utmärkelse på salongen, erkänner han, att
han ännu ej åstadkommit något, som han
kunde vara tämligen nöjd med.
Utmärkelsen gällde »Ett barns likfärd», den
första målning, han utfört ute, i fria luften
hemma i Finland i målningens egen miljö.

Han hade misslyckats året förut med »Den
brända byn», målad i Paris utan
tillräckliga naturstudier — stämningen, snö och
vinterhimmel, var mest. målad ur fantasien.
Han hade den gången brutit mot kravet
på att konstnären skall göra det bästa
möjliga av varje uppgift. Det halva fiasko
tavlan gjorde var för honom en hälsosam
lektion.

Han står vid denna tid vid en
vändpunkt. Han börjar bli gammal, dock ännu
ej någon Metusalem — han är 25 år, då
han ger sin moder detta förtroende —
han inbillar sig vara en av de nordiska
naturer, som utveckla sig sent. Hans
ställning är ej lysande, han har dittills
nätt och jämnt kunnat dra sig fram,
varken bättre eller sämre än vilken bodbetjänt
som helst. Då kommer salongens andra
medalj i rätta stunden, han finner sig
flyttad in bland de arriverade artisterna. Han
är dessutom upptagen i mondäna kretsar,
har alla förutsättningar till succés även i
societetslivet, och det kommer en tid
då han dagligen upplever middagar och
supéer, och då konsthandlare och
porträttbeställare trängas i hans eleganta ateljé.
Han behöver ej svälta ihjäl.

Men han är medveten om, att han
vore förlorad, om han läte sig fångas av
»la peinture facile». Han inser faran av
att jaga efter applåder, och han lär sig
rätt snart förakta det mondäna livet. För
att finna detta liv roligt skall man ha
ingenting att göra, ha 100,000 frcs i ränta
»och vara en åsna». Och detta liv är
sig likt över allt i världen. Det är
oförenligt med allt slags intelligens. Det är
inte för dylika människor konstnären
arbetar — vill han ej förflackas måste han
helt och hållet negligera »1’approbation des
bourgeois».

Denna misstänksamhet mot sina
möjligheter i riktning mot chic-måleri förföljer
honom envist och efterhängset. Men när
han är inne i ett arbete och känner sin
kraft, då är han vid briljant lynne. Han
rapporterar både det ena och det andra
på stående fot till mamma. Och
sambandet med Finland uppger han aldrig. Den
årliga stora tavlan för salongen målas
numera i regeln hemma.

1881 är ett är som medför särskilt
skiftande och brokiga intryck. Sommaren
i nyländska skärgården bildar då bryggan

508

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0556.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free