Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några böcker om och av konstnärer. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nordensvan
skiftet. Man påminnes om hur tiden
ändrar gestalt, om den allt mera tilltagande
inre splittringen mellan Finlands två
nationer, om det ryska trycket, de
uppdragande orosmolnen och om stormens utbrott.
Skildringen av Alexandra Edelfelts levnad
börjar som en solig och munter idyll och
slutar mitt inne i ett skräckfullt drama.
Hennes son stod rakryggad och aldrig
tveksam om sin plats under prövningens
dagar.
Under sin skoltid vid École des
beaux-arts räknade Edelfelt som sina mest lovande
kamrater Bastien-Lepage och
Dagnan-Bou-veret. Till sina bästa vänner räknade han
även John Sargent, och dessa tre
betecknar han ett tiotal år senare som »de
tre förnämsta inom den moderna konsten».
Impressionisterna talar han aldrig om, ej
om Manet, ej heller om sådana
representanter för karakterism och individualism
som Degas och Raffaelli. Och i hans brev
från Spanien förekommer ej namnet Greco —
i förbigående sagt hade ej heller Christian
Krohg något att säga om Greco i sina
brev från Spanien 1898. Sedan dess ha,
som bekant, våldsamma omvärderingar ägt
rum inom konstvärlden, nya gudar ha trängt
undan de gamla.
Edelfelts brev till modren tala över
huvud mindre om konstriktningar än om
människor. Han rörde sig i Paris i de
mest olika kretsar, och ett brokigt galleri
av samtida passerar revy i breven. Roande
drag och yttranden berättar han om
konstvärldens, teaterns, litteraturens storheter.1
Av särskilt stort intresse är hans skildring
av Björnstjerne Björnson, som presenteras
med skarp personlig uppfattning och med
träffsäkert omdöme. Björnson sysselsätter
livligt hans tanke och fantasi. Björnsons
ungdomlighet, värme och kraft imponerade
från början på honom, men så kommo den
store mannens svagheter i dagen, en efter
en. Björnson saknar logik, säger den unge
finnen, och dock vill han vara tänkare och
djupsinnig politiker. Björnson är
övertygad om det han för ögonblicket säger,
1 Zola, Daudet, Puvis de Chavannes,
Bastien-Lepage m. fl. har han skildrat även i de 1905
utkomna »Minnesteckningar, uppsatser och
konst-brev».
men tre dagar efteråt säger han motsatsen.
Han är mera löjlig än förargelseväckande.
»Ingenting vore lättare, om man det ville,
än att ljuga honom full». Han är som
ett barn, som vaknar upp till tankar, och
tror, att han ensam tänkt dem sedan
världens skapelse. Där är ett bråk och ett
väsen i hans hjärna, och man blir alldeles
vimmelkantig av allt det stora i tankar,
ord och åthävor . . . Förvånad över
världen, över människornas litenhet, över sin
egen storhet är han en hel serie av
utropstecken. Nu arbetar Björnson som bäst
på »En handske», som han påstår är hans
bästa verk. Han skildrar dess innehåll
och bedyrar, att han är psykolog. Det är
han minst av allt men uteslutande lyriker
— alla stora konstnärer ha mer eller mindre
tagit miste på sig själva, och s. k.
spirituella människor äro ofta i saknad av
omdöme.
Här är ej platsen att fortsätta citera.
Breven erbjuda en mängd detaljer av
intresse. En läsare, som ej helt saknar
förutsättningar, behöver ej ha tråkigt. Det
enda, som smått förargar, är att den
framställning av ett konstnärsliv, som Edelfelts
brev ge, avklippes just då intresset är spänt.
Tre år framåt har man följt honom i denna
del. Våga vi hoppas, att den nästa ej
skall låta vänta på sig allt för länge?
Stephan Sinding skrev de sista raderna
av sina levnadsminnen den dag, då han
fyllde 75 år. Han ser tillbaka, och han
ger sitt bokslut och sitt självporträtt. Han
återger Julius Langes uttryck, att Ibsen
och Sinding voro de två norskaste
norrmän, han lärt känna. Och Sinding
tillägger: »visst voro vi norrmän båda, men vi
hade varit ute bland folk». Självkänsla
hade han men kunde ej kallas obändig och
enveten, var temperamentsfull, energisk och
seg, aldrig rädd för svårigheter, alltid
brinnande av arbetslust och skaparlust.
Han var ej som Edelfelt sitt lands
framtidshopp, tvärtom fann han sig
överflödig hemma. En av de erfarenheter, som
slogo djupast rot i hans själ, var då han,
hemkommen från sitt första studieår i
utlandet, möttes av misstro, kyla, onda
ansikten. När han senare ett par gånger
återvände hem, blev resultatet detsamma:
5 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
