Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Till skalden Tegnérs psykologi. Av E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Wrangel
Eldig och blodfull trotsar han också,
för sin kärleks skull, sed och bryter
helgd; han gör offerlunden till plats för
kärleksmötet. Detta är den starkes
svaghet. Denna svaghet drar med sig ofärd,
och han känner sig djupt gripen av behovet
efter försoning. Oaktat den trotsiga
manligheten är han i grunden vek och känslig.
Inför sorgen och nöden var Tegnér alltid
gripen. En kvinnas bön hade han svårt
att motstå. Vekheten tog sig ofta
uttryck i ett jollrande, särskilt
framträdande under de sista åren. Med
vekheten sammanhänger ett vemodsdrag,
som framträder mer och mer; »ett
nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött»,
kallar Tegnér det i en senare dikt. Hos
Frithiof, vars saga slutar under den
glansfulla mannaåldern, försvinner
vemodet; hos skalden själv går det till
slut över i svårmod, sedan
Frithiofna-turens frejdighet frätts bort av
mjältsjukans »svartalfer» och solen gått in i
mörkret.
Det är dessa skiftningar i Tegnérs
sinne som jag nu genom en kortfattad
biografisk-psykologisk analys vill teckna;
och i denna teckning skall hans
karaktär på en och annan punkt ytterligare
belysas.
II.
Tegnérs levnad skulle, vad de inre
stämningarna och upplevelserna beträffar,
kunna framställas grafiskt i en våglinje
av höjder och dalar. Stämningarna
växla ju, som hos alla fantasimänniskor,
ganska starkt; men man kan också
iakttaga särskilda, mera utpräglade avsnitt
eller faser, liksom vissa perioder. En
sådan periodicitet behöver ju visserligen
icke beteckna ett överskridande av det
normalas gräns, och den torde återfinnas
hos de flesta känslobetonade naturer;
men åtminstone till en del synes den
hos Tegnér vara oberoende av de yttre
förhållandena. Med de inre
erfarenheterna stå höjderna och dalarna i
våglinjen visserligen i förbindelse, som vi
skola finna, men det ser dock ut som om
dessa inre erfarenheter själva voro i viss
mån beroende av periodiciteten. På
denna punkt ha vi säkerligen att räkna
med den psykopatiska konstitutionen.
Jag vill nu ingalunda överdriva
betydelsen av denna periodicitet; men
anmärkningsvärt är det att man ända från
skaldens mognare ålder tyckes kunna
räkna med tioårsavsnitt, stundom också
femårs. Naturligsvis äro gränserna
flytande. Det inträffar emellertid märkbara
vågdalar, tider av depression, med
ungefärliga tioårsmellanrum: så omkring åren
1805, 1815, 1825 och 1835, och den
sista tioårsperioden slutar vid hans
avtynande och död. En var av dessa
vågdalar föregås emellertid av mindre
utpräglade depressionsperioder.
Mellanrummen upptagas annars av lugnare
tider, stundom dock markerade av en
mera betydande elevation. Stundom åter
präglas hans stämning av stark irritation
eller rent av exaltation. En sådan, och
en mycket utpräglad exaltationsperiod
inträffade under senare delen av år 1839
och förra delen av 1840, innan
sinnessjukdomen utbröt.
Jag skall nu i korthet redogöra för
dessa levnadsavsnitt. Det blir
emellertid endast en förberedande översikt, och
jag lämnar denna redogörelse under en
viss reservation, då forskningen i detta
stycke icke ännu är slutförd.
III.
När Tegnér nalkas tjuguåren, år 1802,
hör man i hans utgjutelser på prosa och
vers toner av oro, sökande, farhågor för
framtiden, en viss känsla av olycka, med
tankar på döden. I någon mån är det
tidens världssmärta — skönjbar hos de
unga romantikerna i alla länder — som
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
