Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Till skalden Tegnérs psykologi. Av E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Wrangel
resa. Men vid sommarens slut återtager
livet i det Tegnérska hemmet på det
hela sin förra prägel. Genom ihärdigt
arbete i stiftet söker biskopen bland
annat komma ifrån sina grubblerier.
Vintern och våren är han ivrigt sysselsatt
med förberedelserna till det prästmöte,
som äntligen skall hållas i september
1836. Och dess förhandlingar, särskilt
Tegnérs ämbetsberättelse och tal, bli det
i sitt slag förnämsta, som vid något
dylikt möte i vårt land framkommit.
Till och med lyran griper han åter.
Han diktar (på våren 1836) vår
vitterhets skönaste festsång, sången vid
Svenska akademiens 5O-års-högtid; själv
bevistar han visserligen icke festen. Och
följande år skriver han sitt invigningstal
i Gårdsby nya kyrka i bunden form, det
blir i ali sin enkelhet en av hans ädlaste
liksom en av hans djupaste dikter. Till
detta sluter sig det s. å. författade
poemet Vid en prästvigning.
»Mitt hjärta blöder och förblöder:
det är ett enda sår» är ett ofta
återkommande uttryck i breven från 1835.
Hypokondrien fortfar, ja tilltar.
Skalden kämpar tappert mot »svartalferna».
Men de återkomma. I början av år
1837 skriver han till vännen Wingård
dessa gripande ord: »Mitt lynne är
mörkare, nedstämdare,
människofient-ligare än någonsin. Det är grymt när
ett sinne så öppet, så vänligt som mitt,
blivit jagat in på gränserna av
människohat. I mitt inre kokar en oro som
endast döden kan stilla . . . Gud give mig
kraft att ännu en gång börja ett nytt,
inre liv. Jag vill bo i mitt eget bröst,
väl illa, trångt, kvavt, men dock
oberoende av det lumpna, tvåfotade pack,
som kallas för — Guds beläte. Där
skall ingen kvinna dåra, ingen vän
bedraga mig. Farväl. Bed Gud för din
olycklige vän Es. Tegnér.» Och på
årets näst sista dag yttrar han till samme
vän: »Måtte Gud, av sin barmhärtighet,
rensa bort ur mitt förbrända hjärta den
omanliga oron, det mörka
människohatet och i dess ställe ingjuta sin frid,
och den salighet som följer denna.»
Nya orosämnen kommo emellertid
till. Det förnämsta var
tidningspolemiken och politiken. Den förra gällde
åtskilliga frågor, vari Tegnér som biskop
måste yttra sig, och där pressen
ingalunda skonade skalden. Denne blev
sålunda gång efter annan under
1830-talet angripen i Aftonbladet och i
Cru-senstolpes publikationer. Tegnér hade
vänt sig ifrån de liberala, vilkas
tillvägagångssätt han ända från 1820-talets
slut ogillade och nu började bekämpa.
Mången gång utmanade han opinionen
i onödan och framkallade själv angrepp,
för vilka han borde besparats. Av
vännerna i de konservativa leden
begagnades han också olyckligtvis; hans namn
och hans alltjämt stora popularitet skulle
vara verksamma medel till segerns
vinnande, menade de. Riksdagen 1834
hade han sluppit lindrigt ifrån, i det han
tog ledighet från dess arbeten under
större delen. Tyvärr kunde han icke
göra så under 1840 års riksdag. Hösten
förut skrev han till Wingård: »Min
misantropi, vartill redan god grund är
lagd, förmodar jag utbildar sig och blir
fullvuxen under riksdagen genom ali den
ömklighet jag där får se och höra. Hur
är det också möjligt att ha någon
aktning eller välvilja för en generation som
denna?»
Ett halvår tidigare hade han yttrat
till den andre förtrogne bland sina
kolleger —- som egentligen varit den förste —
F’ranzén: »Min olyckliga melankoli och
misantropi är i ständigt tilltagande.»
Och i den korta självbiografi, han då
på begäran sände Franzén att begagnas
av denne i den vackra upplaga, som
man förberedde av Frithiofs saga på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
