Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Till skalden Tegnérs psykologi. Av E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till skalden Tegnérs psykologi
i Värmland. I december 1841 och
följande månad1 var han särdeles nedstämd,
om än »from och medgörlig».
Storhetsidéerna, särskilt om utgivandet av en
större serie eller flera serier skrifter, hade
ännu makt med honom.
På sommaren 1842 besökte skalden
Gustafsbergs badort vid Uddevalla, där
han synes ha varit ganska besvärlig för
damerna, såsom åtskilliga biljetter och
verser ge vid handen. Vid hemkomsten
i slutet av juli skrev han till Heurlin:
»Jag är nyss hemkommen från
Gustafsberg frisk och sund.» Och i brev till
Brinkman (den Is/8) hette det: >Jag
auktoriserar dig att säga vederbörande, att
jag på 20 år ej varit så frisk som nu.»
Detta just, att tro sig vara fullt frisk,
är betecknande för hans sjukdom. Han
ville göra resor till Norge och Danmark,
och framför allt ville han nu till
Stockholm, dit kyrkolagskommittéen — vari
han suttit 1839 — skulle inkallas;
otåligt skrev han gång på gång till
Heurlin (nu statsråd) och begärde bli
inkallad. Och dä man sökte avhålla honom
från deltagande i domkapitelsgöromålen,
skrev han till Heurlin: »Bed kungen att
jag får brev på att jag har rätt återfå
mitt ämbete.»
Senare på hösten 1842 ansåg
familjen honom vara bättre, och från mitten
av september leder han åter
domkapitlets förhandlingar. Så får skalden
vid nyåret 1843 en slagattack
(»nervslag»), som delvis — mera övergående
— förlamade honom. Munnen drogs på
sned, och han hade svårt att stödja sig
på vänstra benet. Mycket snart gick
1 Det är möjligt, att den mörka årstiden
särskilt hade en deprimerande inverkan på
Tegnér. I varje fall älskade han, som en
sannskyldig soldyrkare, ljuset. Också de ljusa
färgerna behagade honom mest. Han ville icke
gärna åka efter svarta hästar och gav
föreskrifter i den vägen, då man skulle anskaffa
vagnshästar åt honom.
det förra lytet över, men hans talorgan
blev efter den tiden svagare. Haltandet
gick också något tillbaka; en svaghet i
gången vidlådde honom dock allt
framgent. Det märkvärdiga är nu, att
Tegnérs psykiska hälsa återvände, trots
slagattacken — eller kanske på grund
därav: det är som om en urladdning skett
och sinnet lättats från de överspända
idéerna. Exaltationen försvann, ett lugnt
stadium inträdde. Från denna tid —
redan från slutet av januari 1843 — bli
hans brev åter fullt rediga och utan
besynnerligheter. Han upptar också med
nit och intresse utövningen av
stiftsstyrelsen. Han uppsätter nu bl. a. ett
betänkande om skolreformen och författar
det vackra, av tvenne dikter följda talet
på Växjö gymnasii jubelfest (firad i juni
1843) •— vilket tal han dock icke själv
uppläste — samt skriver också följande
år avslutningstalet vid dimissionen å
gymnasiet: det blev hans sista. Lyran var
heller icke alldeles domnad. Från åren
efter hemkomsten från Schleswig finnas
icke så få dikter bevarade; de flesta äro
ojämna och ha svaga partier:
fulländningens konst är borta, den poetiska
intuitionen är avmattad, den omedelbara
träffsäkerheten brister. Bäst torde
dikterna vara från dessa två år 1843 och
1844.
VIII.
Skaldens lynne hade efter sjukdomen
förmildrats, blivit mera lugnt och jämnt.
»Svartalferna» hade icke fått behålla sitt
rov. Disa behövde icke så ofta förebrå
honom att han var »svart om munnen».
Hon var hans tröst, hans käraste
»lekkamrat» — med barnbarnen Rappe
sysselsatte han sig också gärna. Det
smeksamma i hans natur hade hos dottern
gått över till ett älskligt joller, som
också avspeglar sig i deras brevväxling.
Rörande är att läsa hans brev till hen-
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
